Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han mist sitt förstånd eller inträtt i ett benhus, där de
hädangångne vid nattetid firade sägnernas dödsdans. Vart
han såg, rörde sig, mångdubblade i speglarna, gestalter,
vilka helt och hållet voro klädda i svepningar. De voro
inhöljda i lakan och hade bara armar, svarta höghandskar
och svarta strumpor. På sina huvud hade de toppluvor av
örngottsvar och framför ansiktena vita tygstycken, kantade
med spetsar, som likkläden, och med hål för ögonen.» En
ung flicka tar prinsen under armen och blir hans
följesla-gerska och tolk för vad som rör sig hos dessa dödsdömda
människor. Mitt i glädjen går en präst med sakramenten,
och korgossarna bära en döende italiensk flicka, vars
moder, halvklädd och med det gråa håret utslaget, hotfullt
knyter sina händer över vimlet av de högljudda maskerna.
På verandan står en likkista och väntar. — Åtskilliga typer
från sanatoriet framföras. Den hemska kontraststämningen
är knappast ernådd, kanske icke heller eftersträvad.
Detaljerna äro ypperligt givna, ehuru något överlastade, det hela
verkar nog mycket »stilprov», som Levertin fruktade, och
roligt är det i alla fall icke.1
För övrigt upptogs hans tid och tankar av arbetet på
föreläsningarna, med vilka han nu omsider skall tillträda sin
docentur. Utsikten lockade honom icke, och beröringen med
några på kulturtradition tämligen blottade ungdomar, som
redan i det yttre stötte hans kräsna sinne, bjöd honom
emot: »Jag pedagog, das kommt mir so drollig vor! Risum
teneatis, amici! Ack ja, ibland tycker jag att det är riktigt
att sluta i en cul de sac, detta tråkiga, usla Uppsala, som
är så tyst och så ’lantis’ och alla dialekter i munnen på alla
de bondpojkar, som kalla sig studenter och skola syssla
med estetik, pina mitt huvudstadsöra... Men que faire?
Hellre studieisoleringen än D. N.! Och D. N., det är
Stockholmspressen, det är medelmåttan i system, det är
de små okunniga murvlarnas tyranni, som där smides, det
1 Man igenkänner Levertins hand i sådant som detta: »Med det
gula skenet på sitt gråa skägg och på det trötta ansiktet, liknade han
(nattvakten) en gubbe, som haft en blond dotter att hålla av och
förlorat henne . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
