Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första tecknen voro icke särdeles goda. Gustaf af
Geijerstam skrev i Dagens nyheter en (osignerad) anmälan,
som mycket förtröt skalden. Där stodo visserligen många
vackra ord om balladerna och de judiska sångerna, om
»en skald, som fått gudagåvan», de bästa dikterna
karaktäriserades såsom tillhörande det yppersta, svensk poesi
någonsin frambragt. Men halva artikeln var fylld med klander av
det sjukliga, raffinerade, levnadströtta de abnorma
fantasierna och kuriositeterna; dikter som »Lycka» och »I nöd»
sades påminna på en gång om 1400-talets förvridna
martyrgestalter och fransmännens »fin de siécle», andra som »Eva»
och »Mardi-gras» hade en trånfull passion och mystisk fasa
för Världen, som legenden om den hel. Antonius’ frestelse.
Levertin skriver med anledning härav till Geijerstam,
i det han tackar för alla vänliga ord, som han högt
värderar, bl. a.:
Vad du eljes säger om min livsleda etc., skola vi ej disputera
om — man kan icke disputera om olika sätt att känna, och egentligen
är det en föga litterär ståndpunkt att kritisera från, att man ej
tycker om en människas temperament — det ha vi ofta varit eniga
om. Och allra minst bör man i en så ömtålig sak supponera fakta
som man ej vet. Du skriver, att sorgedikterna äro »nyare» — nu
är »Lycka» faktiskt kanske den äldsta i hela samlingen och »I nöd»
skrevs samtidigt med de av dig så berömda kristliga sakerna.
Ack min vän, »upplösningsslummern och förintelsen» (citerat
ur recensionen) känner jag tyvärr båda två — liksom Leopardi
gjorde det — det är få aftnar jag ej frågar mig själv »vad skall
hända i natt», och vad förintelsen beträffar, känner jag den
så starkt, att blott en människa är förkyld och jag förnimmer det
eget kryddade i lukten av deras andedräkt, jag känner och ser
döden — men allt detta kan du ej förstå, du som är idel hälsa,
och du borde ej så starkt betonat den saken i din anmälan, därför
att det blir just den sidan, som alla bourgeoisins kritici komma
att anfalla! — Så, är det något så abnormt att jag drömmer om
kvinnor? Som jag gör det! Eva och Mardi gras! En
fransman skulle näppeligen tycka det. — Jag kan ej hjälpa, att när jag
läst din anmälan, jag erinrade mig Racines ord.
Je ne mérite pas ni cet excés
d’honneur ni cette —• jag minns ej . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
