Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Levertin som lyriker åstadkommit vackra saker: »tonen är
ofta kärnlyrisk, uttryckssättet pittoreskt; stämningen är
avgjort romantisk och förf. uppehåller sig med en förkärlek,
som förmodligen är ’prédilection d’artiste’, i kristna tempel,
kristna korsgångar och inför fornkristna målningar eller
legendbilder». Dock, »skärande missljud» vittna ibland att
detta är konstlat såsom »Guds moder med pysen vid
barmen»! Det finnes t. o. m. hädiska saker, och mycken
sensualism i orden paras med artistiskt koketteri för
religionen; intrycket blir kvalmigt. »Hr L. med sin
begåvning skulle göra större lycka, om han toge sig till vara för
a ena sidan det grumliga, å den andra det pretiösa.» —
Nils Erdmann i Nya dagligt allehanda betecknar Levertin
jämte Heidenstam såsom nordiska dekadenter, medlemmar
av den skola, som i Frankrike närmast representeras av
»de unge». »H. är den käckaste av de två, men L. har en
djupare, känsligare natur. Liksom Paul Verlaine
framstående lyriker, bländar han med diktionens rikedom och
sin färg. Det ligger en raffinerad skönhet i denna vers, som
äger både ett konstverks fulländade form och en skalds ej
ett ögonblick avmattade stämning. Läsaren vaggas i
drömmar av dess musik.» Denne kritiker skulle bliva en av
dem, som i dagspressen mest inträngande sysslade med
Levertins alstring. — I en del landsortsblad få dikterna
översvallande beröm, och Emil Kleen är åter entusiastisk.
Karlstadstidningen — Frödings tidning — framhåller att
Levertin, den forne realisten, är den subjektivaste av alla
svenska författare, att hans diktade gestalter aldrig ha det
självständiga liv som Frödings, att plastik och teckning hos
honom äro svaga, men färgen stark, att iakttagelsen för det
yttre är föga skarp, medan han äger innerligheten, glöden,
passionen. Han är äkta i sin art, han har diktarens
brinnande längtan efter livets intensitet, rikedom, skönhet.
Hans diktning når högst i »elevationens stämningar» (»De
fåvitska jungfrurna», »Sång före natten», en parallell till
Lermontows »Je te rends gråces, o Seigneur»), »I
klostergården» är »full av betagande stämningsmakt», värdig att
ställas vid sidan av J. P. Jacobsens »Doktor Faust».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
