Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Milano gick resan över Sankt Gotthard till Berner
Oberland, och på mulåsna rider Levertin under tre timmar
i hällande regn upp till Engstlenalp, där han lägger sig
till ro. Där läser han i hemlandstidningarna notisen om sin
utnämning. »Professor — ja,» utropar han i ett brev till
Heidenstam, »man har svårt att hålla sig för gapskratt, ty
man inbillar sig ännu vara ung.» Han tycker sig ha blivit
så underligt »nattmulen» sedan han var här sist. »Då skrev
jag en cykel, som du nog ej minns ’En junkers visor’
kanske ej så märkvärdig poesi, men rörligt sinne och
utsikter. Nu är synkretsen ej trängre, men så bestämd, och
allt sä hopplöst färdigt! Rien ne va plus! — Nota bene,
detta är icke melankoli, weltschmerz eller någon annan
poetisk åkomma, men det jag i mina föreläsningar brukar
kalla ’den mogne mannens klarögda världsklokhet’... O,
du psykolog, här på alperna är stjärnhimlen så gudondig
— när det någon gång är klart. Då står jag i mitt fönster
och citerar två rader av en berömd författare:
Jag blir stjärnan på berget,
jag blir stormen på havet.
— Eja, talade du sant! Men gud vet om det blir en
stjärna av en gammal, trött och utbränd jude, när han en
gång får ro och slipper skriva artiklar... Det var stor
fröjd i mitt inre Israel att åter vara häroppe på Sinai,
tyvärr vill Gud ej komma mer med lagens tavlor, så
jag kommer väl poesilös ner. Skriver däremot noveller,
vilket också är litteratur och är lättare och sliter ej så
på hjärtat som den förb. poesin... Luften här är ljuvlig
— och jag njuter av att vara här otroligt — alperna äro i
alla fall alperna, som intet övergår...»
Vilka noveller Levertin just nu lade handen vid, kan
ej säkert bestämmas, men sannolikt låg »Kalonymos» honom
i tankarna, kanske i pennan, och utan tvivel var detta fallet
med »Trädgårdsgången». Båda dessa voro ju, jämte
Lucca-novellen, det enda av »Rokokonovellers» innehåll, som
icke förut varit publicerat. Den i »Sista noveller» in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
