Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färskt. Just nyss skrev jag slutstycket. Du vet hur det
känns. Jag blir nog ödmjuk och modlös snart. Men det
är ändock något centralt svenskt i vad jag gjort
denna gång... På min berättelses näst sista sida står ett
ord om dig och mig!»1 — När boken börjar tryckas, kallar
han den »en liten vis och vemodig historia om strandade
svenska snillen i en småstad och har, som jag tror, mycket
svensk tradition».
Vistelsen i Norge gjorde honom åter utomordentligt
gott. »Intet är som fjället — Naturen är härlig» —
sådana utrop förekomma i breven från Tuddal; vid
återkomsten därifrån är han »kry och hoplappad».2
Vid sidan av det skönlitterära och kritiska
skriftställe-riet hade Levertin funnit tid att redigera en upplaga av
Gjörwells familjebrev, utkommen som andra delen —
samtidigt med den av H. Schiick utgivna första — i den av
båda gemensamt ombesörjda serien Svenska memoarer och
brev, samt att för den skriva en kortare inledning.
Under hösten var hans sinne dock mycket upptaget
av en del litterära företeelser, mot vilka Svenska
dagbladet, nästan uteslutande genom honom, förde en fejd.
Dessa företeelser voro ej annat än gamla och kända
uttryck för den anda som behärskade Svenska akademin
och dess anhängare; men man ansåg sig nu så mycket
mer tvungen att skarpt uppträda mot dess oefterrättlighet,
som dels akademin snart skulle komma att intaga en
utomordentligt viktig ställning såsom utdelare av
Nobelpriset i litteratur, dels också den nya svenska
skönlitteraturen själv — i en riktning helt motsatt den akademiska
nått en position, som gav den rätt att taga sig talan i egen
sak. Tvisterna från ättitalet hade ju förstummats, men blott
i fråga om tvisteämnet; personerna voro kvar, och
angreppen mot dem som då voro unga sköttes ännu alltjämt
1 S. 205: »Men Gylling nickade blott åt Frank, utan att säga
något, nickade som man endast gör det åt ungdomsvännen, som
känner ens inre stat: hemligheterna, sorgerna, de infriade och
felslagna förhoppningarna, hela livets debet och kredit.»
2 I Tuddal hade han skrivit dikterna »Domar» och »Konstnären».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
