Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom Henrik Schiicks »Gustaf III» mest.1 Oavsett de olika
synpunkterna för uppfattningen, skriver han, finner han
den vara en ytlig och flyktig omramning av anekdoter.
»Det blir svart att säga i tidningen» — men med sin
vanliga ärlighet säger han ut sin mening och skriver dessutom
omedelbart därpä till vännen-författaren: »Det har varit
mig ett behov att sa gott jag kunnat försvara Gustav 111
mot din som jag tycker skriande orättvisa framställning...
Det är nu en gång sä, att Gustav III för mig blivit en
sorts hjärtesak. För dig har hans person blott varit ett
av de hundratals problem, du sysslat med, och jag är
övertygad om, att dina mytologiska forskningar intressera dig
1,000 gånger mer. För mig har Gustav III på något
underligt sätt blivit en symbolisk figur och personligt kär, allt
sedan jag första gången kom in i hans tid — tack vare dig
som ledde mig dit och som jag har att tacka därför
och jag har grubblat mycket pä honom. Jag har svart
smälta, att din framställning skall tagas till byte av alla
våra poetfiender, skönhetsfiender och »moralister». De tvä
artiklarna om denna bok visa i själva verket, i huru hög
grad Levertin tagit saken »å cceur» och höra för visso till
hans starkast kända och även tänkta kritiker, utom att de
rätt övertygande kullsla åtskilliga av författarens argument.
Artiklarna hade också krävt fem dagars intensivt arbete.2
Själv utgav Levertin till julen Wallenbergs »Min son
på galejan» med en inledning, som ater var en fullständig
studie över verkets yttre och inre tillkomst samt dess
litterära halt. Boken utkom såsom den första volymen i en
serie Svenska klassiker på Bonniers förlag.
Två dikter, som besynnerligt nog icke tryckts i
de samlade skrifterna, publicerades vid årets slut i kalen-
1 Han påpekar särskilt i ett brev även Bo Bergmans noveller,
vilka han finner »mycket talangfulla».
2 Levertin skriver till mig: »Mina uppsatser hava blivit opropor
tionerligt långa, emedan jag icke känt mig hava full franc-parler, och
jag är ändock rätt undersam, hur han tar det. Jag bleve fullkomligt
förtvivlad, om han blev sårad, men har ändå svårt att tro att han
blir det.» Detta tvivel hade han då verkligen rätt i!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
