Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltid lätt för finsmakarpoeten att göra sig gällande vid
sidan om de populära, och ett sådant namn som Fröding
har en mer än förtärande glans.» »När en sådan skald ännu
efter decenniet står lika hög och vördnadsbjudande för vår
uppskattning, vid sidan om och trots poeterna med
Morolf-sinnet, då har varken människan eller skalden varit av det
vanliga slaget.» Slika ord av en poet, som själv till
läggning och syftning var så olik Levertin och så långt ifrån
att skriva för »finsmakare» och »poetiskt tänkande» som
möjligt, och vilken dessutom ännu några månader tidigare
talat i en helt annan ton, äro värda att antecknas.
Sven Söderman slutade en varm och lång anmälan i
Stockholms dagblad med följande starka ord: »Det kan icke
finnas mera än en mening om att Oscar Levertin i denna
samling nått högre än någonsin förr som diktare, konstnär
och människa. Hans höga tankebildning och ädla
humanitet ha ingått förening med en poetisk fantasi, som i sin
egenart icke har något motstycke hos oss... Han är
mästare. Hans tankedikt om Salomo och Morolf är icke
endast det märkligaste som under detta år utkommit i vår
bokmarknad, den är därjämte ett av de själfullaste och
skönaste uttryck vår moderna diktning någonsin tagit.» —
Synnerligt respektfull var också F. Vetterlunds anmälan i
Aftonbladet. Dess slutkläm — en jämförelse mellan den
epikureiskt kännande Levertins resignation och samma
sinnestillstånd hos en romantisk lyriker (det är tydligen
Atterbom som åsyftas), vilken även han skådar livet såsom
en spegel, men är »glad i Gud» — påminner om vad samme
kritiker även tidigare framhållit angående den Levertinska
diktens brist på gudstro. Originellare är vad som
framkastas angående den Levertinska resignationen: att detta
tillstånd, då sinnet speglar, men självt är oberört, skulle
vara blott en återvändsgränd och att skalden härefter skulle
avskilja »hela denna fas såsom något utagerat». Det är
stället om hur Salomo frigiver sina fåglar, sin egen andes
sändebud och makter, som tyckes kritikern bevisa detta.
Ty då man ju ej kan tänka sig, att diktaren och forskaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
