Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
levde; den var ett uttryck för hans krav på rättvisa, men
mest kanske en redan från hemmet och från det första
diktarskedet upptagen tradition, vilken rotfäst sig samtiden
litterära oppositionsställning, han så länge på egna och
andras vägnar intog, blott stärktes.
Ju fjärmare han stod verkligheten, desto djupare kände
han dess hårda grepp, när lidandet icke skonade honom.
Men han klagade icke och lät sig icke kuvas. Ty med allt
vad han hade av vekhet, ja ren kvinnlighet både i sitt väsen
och sitt förhållande till människor, saknades ingalunda i
hans natur det manliga drag, som ges av karaktärens djupt
etiska halt, parad med förståndets överlägsenhet, och som
inför prövningen samlar sig till självbehärskning och kamp.
Sida vid sida med den intellektuella lågan glödde
hos honom ständigt känslans eld, nära nog lika het om
det gällde kärlek eller vänskap, i alla fall ständigt med
samma ömhetsgivande och ömhetsbegärande värma. Det
finnes få män, vilka hyst en sådan vördnad för kvinnan
som Oscar Levertin: medan hans »blod kan sjunga om
Cybeledyrkan i Valpurgisnatten», står dock alltid i hans
hjärta »ett altarljus och doftar av Marias vigda vatten»;
det finnes kanske ännu färre, vilka ställt manlig vänskap så
högt — för resten ett av de typiskt »romantiska» dragen
i hans natur. Hans hängivenhet i det ena som i
det andra är så full och hel, att intet förmår bryta
den: »huvudsaken här i livet är att kunna älska en
sak och en person över döden.» Hans kärleksliv
beskuggades tidigt av dödens mörker. Men när han kort
efteråt säger: »lidande och svårmod äro för mig essensen
av vår tillvaro», eller: »min tro är, att det finns mera av
gråt än av skratt i livets q vin ta e s s e n t i a», så är det
ej blott erfarenheten som dikterar dessa ord. Hans syn på
sorg och glädje ligger i hans väsen från början — hur
ofta har han ej sagt det i sina dikter! — och kanske
är den, såsom han själv antyder, ett österländskt drag, ett
arv från Salomo och Job. Dock, det att människans öde att
härjas ständigt står för hans öga, medvetandet att livet är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
