Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han, för att nå dit, haft att företaga inom fantasins och
känslans världar och vad det kostat, därom ger oss hans
sista stora dikt en aning; och här draga vi oss till
minnes, att han mer än en gång prisat viljans makt. Men nu
syntes denna resignation utan smärta hava smält tillsammans
med glädjen att lägga under sig alla intellektuella världar,
att ösa allt djupare ur vetandets brunnar och bjuda dess
dryck åt andra i käril, vilka hans konst fick forma. Ur en
sådan förening kunde väl växa det man fann lagt över hans
väsen under hans sista levnadstid och vilket man nämnt
med det höga och svala ordet: den vises harmoni.
Så hade han kanske utvecklats vidare och givit det
myckna man väntade och vars förlust så djupt beklagades
när han dog. Och dock, hur svårt är det icke att tänka sig
Oscar Levertin som en åldrad patriark myntande ut sin
trötta erfarenhet i hans egen Salomos reflexion:
»ingenting nytt under solen !» — lik den Rabbi ben Akiba i
Gutz-kows »Uriel Acosta» som med sitt ständiga: »es war schon
alles da!» är den moderna litteraturens klassiska
representant för judisk levnadsvisdom. Nej, till en sådan typ
av sin stam skulle Levertin aldrig förvandlats. Den eld,
han bar i sin själ, den kunde icke slockna, trots tvivel
och missmod. Den brann kvar i hans hänförelse för sina
uppgifter, den brann, såsom det vid hans grav sades, i
själva hans arbete, och den hade ej låtit honom vitna i
ro under årens långsamt hopade tyngd. Älska vi icke
därför att hellre minnas honom, i den stund han rycktes bort
efter att ha strött över oss sina skönhetsdrömmars och
sin kunskaps rikedom, älska vi icke att minnas honom
såsom en av dessa humanister, vilka han så högt beundrade
- vittfamnande i sin strävan, hänförd över vetenskapernas
blomstring och sanningens framsteg, själv större med varje
nytt verk och fallen mitt i sin sjudande gärning?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
