Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sammanställningen, som så ofta finnes hos Atterbom, den
kultiverar ej det musikaliska för dess egen skull, formar
icke heller bilder av fantastiskt stoff, helt främmande för
verkligheten. Trots alla syrener och jasminer och narcisser
i Levertins dikt, har denna intet att göra med Atterboms
»Blommor»; på sin höjd kan man finna en rad, där en
befryndad klang gömmes, som i Atterboms
»Stjärnblomma»: »Blekt anletet är och vit hennes dräkt.» Och
möter man annars ett anslag, som tyckes taga upp något
gemensamt motiv, föres detta i alla fall vidare på ett helt
annat sätt såsom stjärnekören om kärleken och smärtan
i »Lycksalighetens ö». Vida mer än den Atterbomska,
hade Stagnelius’ diktning bort kunna ge Levertin
anknytningar, icke blott för den hetta och lidelse, som färgar
hans uttryck, men också genom diktens eget ursprung i ett
överstarkt subjektivt känsloliv, skuggat av den ständiga
dödstankens mörker. Men hela den krets av mystisk
religiös spekulation, som omger den dyrkade kvinnobilden
hos Stagnelius, var Levertin alldeles främmande, och föga
tilltalades han av dennes överspända sensualism. Dock,
ingen i föregående svensk litteratur liknar Levertin så
mycket i den lyriska diktionens mättade kolorit och
brusande klang, och när denna vers dessutom är ett
utbrott av besläktade själsrörelser, är det ej underligt,
om detta hos den yngre skalden i en del tonfall och
sammanställningar gestaltat sig så, att den äldres dikt stiger
för minnet. Men också här kan det blott bli fråga om en
omedveten och tillfällig anslutning.1
För övrigt kan man bland svenska skalder väl knappast
1 Enskilda likheter med Stagnelius’ diktion erbjuder den
Lever-tinska i flera fall. För båda äro gyllene och purpur
älsk-lingsord; den förres talrika bruk av ordsammansättningar påminner
om Levertins; ett uttryck som »aftonrodnans salar» är besläktat;
»chor» användes ofta av båda; »kolnad» (för »förkolnad») har
jag antecknat som en reminiscens; när Levertin säger: »festligt
blänka himlens bloss», så är detta ett av Stagnelius mycket omtyckt
adverb; »vällust och dess syster smärta» (»kärleken») är ju en
sammanställning som, om ej med samma ord, är genomgående även hos
Levertin; i »Vårsånger» har särskilt den tredje en prakt och yppighet
i diktionen, som för tanken till Levertin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
