Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
telserna, i vilka senare man dock även med god vilja kunde
spara en reminiscens av Victor Hugo — såframt de ej
helt enkelt äro hågkomster från Levertins egen tidigare
period med dess sociala svärmeri. Den franske skald,
som Levertin åtminstone i ett senare skede av sitt liv
ställde högst bland alla var Alfred de Vigny — han
beundrade ofantligt »Moise» och fann att världssmärtans
gränslöshet aldrig blivit så mäktigt uttryckt som i Moses’
ord: »mitt huvud är för tungt att vila vid en barm»; de
blevo en formel, som han ofta bar på läpparna, för hans
egen tro på sin förutbestämmelse att aldrig helt få njuta
hjärtats lycka. Kanske kan själva konceptionen av dikter
som »Shylock» och »Ahasverus» bringas i samband med
Vignys dikter av detta slag — båda äro ju gestalter, som i
sig personifiera ett lidande, en saknad, vida större än det
rent personliga.1
Jag har tidigare bland litterära inflytanden, som
bidragit att utveckla Levertin mot det mål, han närmast
uppnått i »Legender och visor», nämnt Jacobsen, och jag
skall i det följande återkomma till honom. Annars har jag
i fråga om källorna icke mera att tillägga. Så litterär
Lever-tins hela diktning än verkar, är det likväl icke lätt att föra den
tillbaka på några bestämda förebilder. Det mesta av vad
här ovan framhållits gäller också helt allmänna, nästan
obestämbara drag. Levertin har utifrån upptagit hela
föreställ-ningskomplexer och förarbetat dem självständigt, men han
har ingenting imiterat. Såsom den gamla romantiken fått en
väsentligt annan färg när den passerat genom hans tem-
1 Det ligger nära till hands att spörja efter inflytande från
Baudelaire med hans exotism och hans färgprakt. Det har dock
icke förefunnits. Ett par obetydliga reminiscenser kunde i »Fleur
du mal» dikten »Femmes damnées» giva, när man tänker på dess
sista strof: »Vous que dans votre enfer mon åme a poursuivies,
Pauvres sceurs, je vous aime autant que je vous plains» . . . men det
är dock någonting helt annat än »De visa och fåvitska jungfrurna».
Likaså är motsättningen i sonetten »Les deux bonnes sceurs» annan
än den L Levertins »Systrar». Icke ens från Baudelaires »Tableaux
parisiens» har han något. Olikheten i diktarlynnet framgår bäst
om man läser den franske skaldens »A une Madone» och jämför den
med Levertins dikter till Maria och den tillbedda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
