Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som den näst sista i »Legender och visor», men är skriven
tidigare än samlingens övriga, med undantag av
Messias-dikten: döden är den högsta lycka och den utsöktaste
njutning, och rent av raffinerat skildras de underbara
sensationer som upplösningsslummern och förintelsen medföra.
Oaktat den ingenting har av de citerade ungdomsförsökens
förtvivlan, stär den dem dock nära genom sin bottenlösa
pessimism i förhållande till livet, ej mindre än genom sin
form. Frapperas man av det rent språkligt vackra anslaget
i början (jag frånser helt och hållet från det faktiskt oriktiga
i bilden): »Som blad från narcissernas vårtrötta blom» —
och har det starka allittererandet framkallat några
klangeffekter, så kan å andra sidan icke det ansträngda
bemödandet att skapa egendomliga bilder döljas, ej heller
uttryckets brist på poetiskt innehåll och åskådlighet: dessa
vackra narcissblad från första versen som »dala mot
trädgårdens sandning» — »En kåre kylde mitt kindben, mild,
som en tvinsjuk systers avtärda händer» — »tystnader,
tunga på domning och död, min förtröttade hörsel skänkte
sin smekning» — »smekningens spasm mot en skälvande
hy». Ingen nekar dessa bilder mening och innebörd, men
de fordra eftertanke för att skönjas, och det poetiska
bildspråkets ändamiål är icke att göra dikten svårare förstådd.
Ett stycke som detta upptar avigsidan av Levertins poetiska
stil och har kunnat bidraga till att mot denna väcka
betänkligheter, liksom hela dikten har kunnat ge intryck av det
»sjukliga» hos skalden, som man så mycket talat om. Ser
man den i dess historiska sammanhang, blir den intressant
genom att visa, hur mycket arbete det kostade Levertin
att förverkliga vad han strävade efter i sin verskonst.
Färdig är icke heller den lilla dikten »Sommarkväll».
Den betecknar visserligen en stor förenkling — blott fyra
korta strofer, de första givande naturmålningen, de sista
den subjektiva stämningen. Naturbilden är icke så enkelt
fattbar, som den genomskinliga formen betingar: »från
sädesfältens gula vålmar var glansig strimma sipprat bort»
— detta är icke särdeles klart. Ett metriskt fel påminner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
