Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
påminna om, skänker sin grundstämning åt det hela. En
alldeles mästerlig återspegling får denna stämning i den
sista strofen: diktarens tankar vandra till sägnen om
kungabarnens kärlek medan aftonrodnadens facklor blänka vid
den döende dagens bår och vårens skymningsslöja faller
över hans ensamma vandring. Men, som sagt, dikten ger
blott en enkel livsbild med ett skede skildrat i var sin
strof: barndomens lek, föreningen, livet tillsammans i sorg
och lust, tills döden plötsligen är där. Och den oändliga
innerlighet, den återstrålning av förlorad lycka som ligger
över hela detta härliga stycke, lämnar oss icke i tvivel
om dess ursprung.
Samtidigt med denna dikt — sommaren 1889 — är
blott ett av de publicerade styckena, »Pietå», nu utkastat
under rubriken »Mörker» i en mycket vidlyftigare form än
den slutliga.1 När Levertin i ett brev säger, att den
uppstått under inflytande av Thomas a Kempis, så är det väl
i bekännelsen om »vår förnedrings summa», »skymfens
timmar», »skammens stunder» och synders och brottets
utsäde, som man får söka hans spår, men knappast i skaldens
slutsats, »att leda och drägg ligga evigt på botten — av
lidelsens elddryck och tårarnas lut», ej heller i hans bön
om glömskans förintelse, vilken han ber mörkret gjuta över
jorden. Man kan se var fröet till denna önskan ligger: i
nyss citerade brev talar han om sin längtan efter mörkret
under de ljusa sommarnätterna, och det är den som nu
i förening med den djupa tröttheten i hans sinne, ledan vid
allt, skapat hans hymn till den »nåderika modern». Men
dikten bär prägel av en dylik reflekterad tillkomstprocess,
och det är egentligen blott i anslaget, upprepat i slutet,
hymntonen hållits uppe som den borde, medan det övriga
icke verkar med samma kraft. Därtill bidrager det icke
alltid lyckliga uttrycket (t. ex. »svedan av sorgernas tukt»,
varmed menas den tuktan, det straff, som sorgerna låta
övergå oss). Men märklig är i denna åkallan föreställningen
1 I: 291 står »Bergsskymning» av förbiseende under Mörsil,
ehuru senare under Davos. Den hör till den senare tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
