Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bilder verka först tämligen främmande, men förvandlas,
närmare skärskådade, till vackra och avrundade symboler
för vad de vilja åskådliggöra, andra bibehålla nog ett
visst preciöst tycke. Jag har redan påpekat, huru Levertin
söker jämförelsepunkter i verkligheten: de flesta av hans
bilder hänföra sig också till denna grupp. När han säger,
att hans hjärna »fått ett fruset vattusprångs fred», så är
sammanställningen litet våldsam, men bilden högst
uttrycksfull. Svårare har man att förlika sig med att »min
marssols glans ej värmde mer men som en likduks
tunna frans — den flöt längs stugans ler». Långsökt tyckes
väl ock: »Tystnaden ömt sin kärlekssång kvad — fast
svagt som en domnad kyss mot en fläta» (»Drömda städer
I»); där har rimbehovet gjort något till — strofen har i
sina åtta rader blott två rim — men själva tanken är
oklanderlig. Alldeles naturligt faller det icke heller, när
»stadens låga blekgrå hus» stå »i senhöstdagens mulna
ljus — som tiggarbarn, som frysa», men med någon fantasi
kan man finna bilden målande. »Lövet brann som hamrat
guld på träden» är lika vackert som åskådligt. Men i
alla fall är det liksom mer smak och stil över bilder, vilkas
stoff är av en lättare vävnad och mer svävande halt. Om
en av de sjungande systrarna kring Cecilias orgel heter det:
»och sången från läpparna strömmar — som doft från en
utsprucken ros» — är icke hela sångens ljuvlighet därmed
definierad? »Sången doftar i natten» står det i samma
dikt (»En gammal pingstvisa»), »som man kostelig rökelse
tänt». Detta doftbegrepp använder Levertin, karaktäristiskt
nog, också annars som jämförelseled: »sitt huvud, tungt
av lockars gull — som doft av ros på stjälken»; »min själ
är tung av sjukt begär — som äng av klöverlukter». Sådant
hör till det, som icke tål analys, men är poesi. Och ännu
mer detta i prologen: »de alla saknadens och längtans
drömmar — som jag i skymningen till sånger sömmar —
när överstarkt mig kvällens vemod slår». Hur illa låter
sig detta verb »sömmar» förnuftsenligt kombineras med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
