Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som gläder sinnena och ger livet färg i motsats till
försakelsens askes, framställd i den ganska djärva symbolen
av Magdalenas gång till Kristus.
Mot alla dessa teoretiska betraktelser står en grupp
dikter, i vilka levnadslusten visar sig praktiskt förverkligad
och det genom en mycket enkel lösning av spekulationens
invecklade spörsmål: jag menar kärleksdikterna. Vi möta
nu för första gången i Levertins diktning en kärlekslyrik
efter gammal modell, om jag så får säga, med de vanliga
växlingarna mellan lycka och misströstan, eld och köld,
»Willkommen und Åbschied». Den nyvunna hälsan och den
häftiga åtrån efter nya vinningar i livskampen väcker också
känslorna på nytt, och sången om dem kväller fram,
slingrande sig kring de gamla motiven — men dock mycket
personlig, fullt lika mycket röjande skaldens eget väsen
som hans övriga lyrik. Det blir visst icke klart, om man
säger, att det är en melankolisk underton, som utmärker
alla dessa kärleksdikter — det är ett alltför vanligt drag
och en alltför allmän karaktäristik; men jämte det egna
i formen är det just denna milt vemodsfulla suckan, som
här utgör det Levertinska väsensdraget: den höres
överallt, den kan nog växa ut till en starkare klagan, men
också i de mest lyckliga ögonblick tycker man sig förnimma
den. På samma gång stiger ur dessa dikter en mera
blodfull och levande känsla än hittills.
Dikterna »Viviane» och »Vår» hänföra sig ännu till
sorgfyllda minnen och bilda därigenom en brygga från
»Legender och visor». Den lilla dikten »Åter» är en
inledning till detta »vita nuova»: fastän det icke uttryckligt
säges, är det dock den vaknande och besvarade kärleken,
som gör, att havets vatten synes skalden lika blått som förr,
och att han välsignar det hårda och rika livet. Formad
nästan epigrammatiskt, med en kort och dock uttömmande
motsättning i de två stroferna, har dikten just denna stilla,
milda ton, som jag menade: livet är rikt, men skalden
minns att det är hårt tillika. 1 nära samband med denna
dikts senare strof står »En liten visa i maj» (1:348), som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
