Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
los
antyder, sedd mot bakgrunden av livslustdikterna i den
mast föregående samlingen, en ny vändning i skaldens
stämning och i hans sång. Junkern, som dragit ut för att
famna fru Värld, möter snart besvikelsen: intet mättar
honom, i djupet av lians håg leka barndomssyner och
saknaden efter »ett enda hjärta»; han kommer lik lians
Alienus åter från sin irrande färd till föräldrahemmet, där
de gamla hälsa honom kort »som i dagningen han dragit
bort» (jfr »Hans Alienus»: »sade fadern kort, som hade sonen
endast återkommit från en morgonvandring på några
timmar»). Och redan i Toledo har den gamle judiske
läkaren som han rådfrågat hänvisat honom till den enda
bot som finnes, »att lära sin själ att kvällen och skuggorna
älska» — ett förebud till kung Salomos levnadsvisdom
alltså. Dikten är till sin formella omklädnad icke fullt
lyckad, trots att den har fart och en viss uttrycksfull realism:
särskilt finnes i tredje sångens sjätte strof hopade några
rytmiska och syntaktiska felaktigheter, som förvåna. Ett
inflytande från Heidenstam kan spåras ej blott i diktens
hela läggning, utan också i några enskilda vändningar. 1
»Brännoffer» möter samma slags pessimism. Kärleken
måste vara hel — »har stenen en enda rispa fått, är glansen
borta från smycket»; men då »världen bär agg till det rena»,
blir det döden ensam, som skänker denna skärade skönhet
och ogrumlade helgd, vilka äro »kärlekens heder». Därför,
lat offret ske, när timmen är slagen — hellre förbränning
än förmultnande, låt icke vinet bli vatten igen! Ännu
starkare ljuder tvivlet på den erotiska livslyckan i
»Vandraren», en pessimistisk världsbild i höstens ram, med motiv
av själens brinnande oro, årens härjande flykt, hoppets
förgänglighet och lyckoletandet, som aldrig når sitt mål.
Denna dikt har en ovanligt klar och fast resning, med
höjdpunkten i slutstrofen; dess rika rim och dess säkra
rytm samt frånvaron av all överlastning i diktionen bidraga
att giva den en kraftig och ädel fulländning. Ännu två
stycken höra till denna samma grupp. »Hemlösa,» en
kortare motsvarighet till tidigare situationsbilder, en scen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
