Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uttalas en besläktad tanke i »Dykaren». I en egendomlig
rytm, som omväxlande målar havets brus och djupets
mörker, och i ett kraftigt och plastiskt språk, som icke
har en enda bild, skildras, hur för dykaren det levandes
ström förrinner i fjärran, medan han är fången hos sjunkna
och döda ting. Men här är dock någonting annat än i
den föregående dikten: livets ström ställes icke som
motsats mot evighetens hav, utan mot »det som förlist» det
enda, som dykaren (människan) har till tröst, när livets brus
förtonar för honom i fjärran. Dock, snart ser skalden detta
på ett annat sätt: »Det ensamma ljuset» (1899), det är
ljuset i tänkarecellen, vilket brinner »sorgset klart och
lugnt», hur täta än skuggorna falla och i huru djup sömn
än allting annat försjunker. För »Konstnären» blir fjällets
ensamhet det förtroligaste sällskap, vilket förstår honom
bättre än »vännerna», konstnärskänslans ödslighet
harmonierar med de fria rymderna, och »tankens lätta blå förakt
med sin klara ether» hör hemma här. En litet tidigare
dikt, »Konstnärsönskan», betonar visserligen också, och på
ett fullständigt romantiskt sätt, konstnärens enhet med
naturen, men dock med en helt annan tendens: liksom
han skall anamma världens skönhet och njuta den med
måttlös kärlek, så måste han ock giva tillbaka med fulla
händer och på detta sätt bliva »naturens like». Olikheten
i dikternas stämning förklaras lätt genom att den senare
är skriven i Toscanas slösande försommar, den förra i
ett norskt fjällsanatoriums kyla och enslighet. Men nästa
gång föras tankarna åter till människan, ej blott konstnären.
»Domar,» konungen, går från drottning och son, från följe
och svenner allt djupare in i bergen, och obekymrad om
de sökande och sörjande slumrar han in i en skreva,
glad att långt borta från världen och i frid med sig själv
sova till dagarnas ände. Dikten är egendomlig, nästan
hård i både tankegång och form: så kärvt har väl icke
tröttheten vid livet och ensamhetsbegäret målats, och man
kunde — självfallet från skaldens egen ståndpunkt —
göra en invändning mot denna »resignation», som blott
8. —• Levertin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
