Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara betagen, när hon hör om den underliga svarta skogen,
som med sin ständiga växling av skugga och ljus, med sina
livskällor och sina dödskummel, med trastar och ormar,
Riibezahl och Merlin, är intet annat än livet självt, i
motsats till det konstlade som föräldrarna trott vara livet och
varigenom de förblivit barn. Och hur skulle hon icke
hänföras av hans kärlek till allt och alla, vilken blir liksom
diktens egen grundton och ger sig uttryck på många sätt (ett
av dem är hans demokrati) och vilken han själv så vackert
betecknar med dessa ord: »Ty så älskar jag allt ikring
mig, natur, människor och djur, och ju mer tillåst och
stelnat ett väsen är, dess högre blir min åtrå att lösa dess
innersta med mitt väsens värma. Se, blad och gräs, dem
får jag så lätt att skälva i takt med mig. Vinden kommer
och går efter mina tankar, och barn och djur söka mig, utan
att jag ropar dem. Men den strida strömmen är det jag
drömmer om att stilla, den hårda stenen vill jag glödga,
frusna själar vill jag fånga och värma, ty endast så är det,
som om jag finge utlopp för den kärlek, som förbränner
mig.» Man igenkänner Werther och Saint-Preux och det
romantiska sökandet efter lycka, som rokokomänniskorna icke
brydde sig om; men man känner också, att där finnes det
väsentligaste av Levertin själv.
Hela den Björnkloska stamtavlan är naturligtvis
uppfunnen. »Trädgårdsgången» har för övrigt en enklare både
komposition och stil än den senast omtalade novellen. Men
om Levertins stil stadgar sig i positiv riktning, så finner
man också å andra sidan, att han icke kan frigöra sig
från de fel i avseende på bildspråk och syntax, vilka blivit
honom egna. Man har svårt att s e det landskap han skildrar
i dess övergång från rokokons trädgårdsprakt till naturens
ostördhet, t. ex. detta perspektiv: »Men här slutade
park-anläggningen i långa lindalléer. De skymde alldeles den
slitna, förtrampade hagen, som tog vid utanför, med sin
rättarstuga, bakom vilkens rostlupna tegelpannor och
glimmande lysved mer anades än sågs den djupa, mörka
skogen.» Likaså har man svårt att få en klar föreställning om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
