Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den hårdhjärtade egoistiska kvinnan och rätt nära i släkt
med ett par dikter från samma tid men med mycket starkt
understruken tendens. Inramningen är åter historisk, denna
gång italiensk, och tagen från fejderna mellan Florens och
Siena på 1200-talet, med slaget vid Colle i juni 1269 såsom
mittpunkt. Från vilket arbete Levertin fått de historiska
detaljerna kan knappast bestämmas. Profetian, som
förkunnade att Sienas styresman, Provenzano Salvani, skulle
stupa, finns omnämnd både i Villanis gamla krönika och
i Davidssolms stora moderna verk över Florens’ historia,
vilket Levertin flitigt anlitat. Att det var Cavolino Tolomei
som fäste hans huvud på sin spjutspets, står hos ingendera
av dessa, men jag har funnit det i ett nyare arbete om
Siena, från 1905, vadan följer att Levertin haft ännu en
tredje källa. Florentinarnas anförare Qiambertaldo är
nämnd hos Villani (VII: 31), men icke hos Davidssohn.
Namnet Saracini, som bäres av den manlige huvudpersonen,
är ett gammalt Sienanamn, likasom Toromei.
Plan är åter lagt vid plan, och huvudidén synes icke
alldeles lyckligt genomförd. De vidlyftiga beskrivningarna
av historisk innebörd och platsskildringen, här åter rikt
utsmyckad, full av de starka intryck Levertin mottagit i
Siena, dess gränder, dess palats och dess klockor, inkräkta
på karaktärsteckningen och skjuta huvudfiguren i
bakgrunden. Denna är för resten egendomligt behandlad, såsom
ett slags symbol för allt möjligt ont. Levertin låter stundom
en kvinnogestalt plötsligt ikläda sig en dylik symbolisk
skepnad — bevis för hans benägenhet att abstrahera och hans
ringa sinne för det reella — men här är det fört längre än
vanligt: Sapia är Glömskan, Tiden, Förgängelsen — »det
osynliga innersta i alla element, som finns i älskog och
vin likaväl som i gift och plåga och som långsamt suger
märg och blod» — hon är »nattens, mörkrets och jordens
makt, som aldrig blidkas av bön eller offer». Det är
kvinnan, evigt och alltid kvinnan, som alltså i sig
förkroppsligar mannens öde och livets motgångar. Sapia är
hos Levertin den starkast utarbetade och starkast färgade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
