Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het och frikostighet, som icke höra en domare till.»1
Lever-tin var på annat sätt subjektiv. Inflytelser av hans riktning
som poet kunna visserligen spåras i hans kritik, och mer
än en gång har han blivit beskylld för att till förmån för
det han hyllade hava varit orättvis mot andra: men ingen
har kunnat förebrå honom för personlig avund i kritiken.
Någon »fullständig likgiltighet», som Sainte-Beuve fordrar,
kan han ej berömma sig av, och det vore också en tvivelaktig
förtjänst. Snarare kan man tala om en alltför stor
fördragsamhet då och då. Själv har han en gång manligt och öppet
angivit sin ställning till »vänkritiken» och, med tanke på
förhållandena i Sverige och den ringa uppmuntran litteraturen
rönt, även till »fack»-kritiken. »Att söka hindra de få,» säger
han, »för vilka diktning och konst äro heliga ting, föremål
för dagens tankar, nattens drömmerier, för de stilla
timmarnas läsning och grubbleri och de ensamma vandringarnas
meditationer — att hindra dem, som säkert varmast älska
och — ofta nog — bäst förstå poesi, att skriva kritiker,
förklaringar, beröm, under förevändning att man ej kan
skriva om vänner och bekanta... det är en ostracism,
farligare för konsten än mången annan.» Han förfäktar detta
så mycket hellre, som han många gånger betecknar det
som ett »kineseri» att bestämt skilja diktarens och kritikerns
alstring.
Det behöver knappast sägas, att Sainte-Beuve, med
allt vad han sökte av personligheten i verket, icke
medgav, att man i fråga om litterära alster försummade den
litterära synpunkten, och häri hava ju alla hans efterföljare
gått i hans spår. Någon systematisering av »andarnas
naturalhistoria» såsom Sainte-Beuve ville göra den, strävade
Levertin icke efter, lika litet som Brandes. Snarare har då
den senare med Sainte-Beuve gemensamt draget att söka
taga reda på, vad hos varje konstnär eller författare, värd
namnet, fanns olikt alla andra och ensamt i sin art. Sällan
betonar Levertin detta i sina över huvud allmännare
resonemang. Om man med Brandes kan säga, att Sainte-Beuves
1 Portraits contemporains III, 397.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
