Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en gång frambrytande demokrati hade mer av noblesse
oblige än av ymnig hjärtevärme, som »sällsynt bjudande,
intagande och hög» i sin harmonis värdighet och sin
klarhets ro. Men i de senare diktsamlingarna saknas en åder
av brinnande livsoro, ett källsprång av metafysik, något
av den stora törsten efter världssammanhanget, det som
rör det djupaste och hemlighetsfullaste av våra känslor;
det saknas atmosfär, och hans bilder avteckna sig mot en
trång fond. Sin hyllning på Snoilskys sextioårsdag låter
Levertin framför allt omfatta »vårförtrollningen över hans
diktning», och på ett förtrollande sätt skildrar han själv,
huru söderns skönhet fått ord för honom i Snoilskys sång.
Starkt, nästan alltför starkt vid ett sådant tillfälle, skulle
man tycka, betonar han att Snoilskys skaldeära framför allt
är »konstnärens», formkonstnärens; och genom sin
verskonsts monumentala styrka är han den svenska poesins
siste klassiker — sedan andra haft långt rikare anläggning,
mer utpräglat eller vibrerande temperament. Vid Snoilskys
död (båda uppsatserna i »Svenska gestalter») talar han på
samma sätt om det klassiska och det gustavianska draget;
han menar med det senare den poetiska tekniken, kärleken
till det naturliga och klara. Åter framställer han honom som
»en av dessa få förnäma och stilenliga gestalter, som
försköna ett land och giva en aning om höjdlinjen av dess
kultur», och ypperligt värdesätter han det verkligt
aristokratiska i hans vers, det »som är lika långt från stelhet
som från formlöshet, vars yra fått gratiens kyss på pannan
och icke kan förvilla sig i det simpla och vulgära, och
som i sin sorg av instinkt iakttager försynthetens
behärskning». Och åter gör han en reservation om ett dylikt
temperament, som icke är ägnat att alstra varken den djupaste
eller den rikaste poesin, tilläggande något, som oförmedlat
för tanken över till en annan samtida diktare: »De stora
springkällorna flöda nog icke ur så odlad och ansad mark;
de kvälla ur vildare, mer vulkanisk botten. De stora
skalderna äro de stora hänsynslösa, i vilkas jord gräs och
ogräs spira samman, och ur vilkas bröst eruptivt spruta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
