Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos Levertin själv omslaget i hans åskådning försiggått,
ställer upp Rydberg som ett mönster och prisar hans
klassicitet, humanism och nobless (1: 306, 320). Om
»Vapensmeden» skriver han i Ord och bild 1892 en
recension ; fastän han själv senare betecknade den såsom
»alltför berömmande», innehåller den utan tvivel några mycket
uppriktiga utbrott.1
En imponerande och egendomligt upphöjd ställning
intager, säger Levertin, Viktor Rydberg i den nordiska
litteraturen. Den beror ej blott på, att han är en fulländad
skald — det finnes i Skandinavien rikare och omedelbarare
skaldenaturer och även rörligare och skarpare
intelligenser. Men hans särställning är att man lyssnar till honom
i en egendomlig stämning av helg och högtid, att han
utövar ett moraliskt mentorskap. Och nu redogör Levertin
för sin och sin generations tidigare ställning till Rydberg.
»Något avlägset och söndagsaktigt berörde Rydbergs
diktning, isynnerhet då man var helt ung. Ibsen,
Björnson och Strindberg, de voro lärare eller anförvanter, i
vilkas riken man trädde in i kärlek och tillförsikt som
i släktingehem, å vilkas dörrar det föll sig klart att man
klappade på, så ofta man ville hava förströelse eller råd
— Rydbergs rike låg långt borta på en sollyst höjd med
en beslöjad bild i cellan på det grekiska templet... Det
var tunn bergsluft däruppe — en stillhet, fylld av grubbel,
saga och mystär. Han nästan saknade världens
tusen-röstade buller och kände sig icke rätt hemmastadd...
Med vart år som gått tycks Rydbergs rike närmare och
förtroligare, men ett helgdagsrike är det alltjämt, avlägset
beläget på en sollyst höjd.»
Levertin sammanställer Rydberg med Renan, en flyktig
och tillfällig jämförelse, vilken han icke senare upptager
i den omarbetade artikeln och för resten skyndar att själv
utplåna genom att mot Renans mjuka, »förkvinnligade» ton
1 Den har icke intagits i de samlade skrifterna, synbarligen
emedan Levertin begagnat flera ställen ur den för sin minnesruna i
kalendern Svea (»Diktare och drömmare»).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
