Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
männen icke ihågkommit honom, har man misstagit sig.1
Ingenting av den »gråväders»- och »ridhuskarls»-litteratur
som citeras, tyder på, att man velat komma åt något
Strind-bergskt verk.
Den första reaktionen inträder med »I havsbandet».
När Levertin i brev yttrar sig avvisande om så mycket i
den, så beror detta närmast på vad han kallar bokens
»naturvetenskapliga svindel», dess pedantiska jargon och
dess »själsmördande» geologi, vari författaren »rör sig med
ett barns förtjusning, som nyss fått höra något i klassen».
Därtill kommer en »ofin mobbanda i all dess aristokratjakt»,
huvudpersonens plebejiska egenskaper, misstänksamhet,
brutalitet, rättshaveri (1: 300). I alla fall medger Levertin,
att boken har »överlägsna och grandiosa delar» särskilt
i slutet. När han sju år senare återkommer till detta arbete
(»Diktare och drömmare»), talar han om dess löjligheter,
men också om den »gripande skildring av katastrofen,
genom vilken resonören Strindberg dödar poeten
Strindberg».
Någon kunde framkasta, att Levertins reservation i
fråga om denna bok åtminstone till en del haft sitt upphov
däri, att den på sätt och vis tävlade med »Hans Alienus», i
det Strindberg själv förkunnat, att han skrivit »en
renässansbok av annan art än Heidenstams». Men även om detta
förberedande meddelande gjort, att läsningen bedrevs med
mer skärpt kritik, behövde i varje fall icke något
sido-motiv spela in. Den bristande vetenskapliga
vederhäftigheten i sådant som själv ville vara vetenskap och kritisera
andras, det var det första av de moment i Strindbergs
verksamhet, vilka stötte Levertin tillbaka; det
sammanhängde med Strindbergs besynnerliga förkärlek för alla
påståenden, som gingo stick i stäv mot vad som ansågs
rätt och vilken gjorde, att han, sanningssökaren, så ofta
råkade i lögnens klor. Det andra var just simpelheten,
grovheten, och det, att tonen alltjämt kunde plötsligt
1 Detta framhålles även i ett inlägg av Ruben G: son Berg
i Aftontidningen under Strindbergsfejden 1910.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
