Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och först årtionden efteråt deras ära återupprättas, då
kanske med en glans och en iver, som till och med tyckas
överdrivna — jag tänker nu exempelvis på Friedrich Hebbel.
Strindberg håller på att uppleva sin stora rehabilitation,
och man kan bland dem, som nu icke tillåta ett enda
förbehåll att göras, finna även sådana, vilka förut icke röjt
någon alltför stor undfallenhet i förhållande till hans
svagheter. Blir denna dyrkan — som ju även har sina
särskilda tempel i Tyskland — långvarig? Skall den förmå
lyfta till odödlighet även -arbeten, som de betänksamma
nu betrakta med tvekan, eller skall den slappas av och,
för att så säga, låta naturen ha sin gång? På allt detta kan
endast framtiden giva svar. Oberoende av enskilda verks
värde och varaktighet, ja, oberoende, kan man nästan
säga, av hans konst, är Strindberg dock i de generationers
ögon, som följt efter honom, en titanisk uppenbarelse,
ensam genom sina väldiga mått och tvingande till beundran,
om också icke alltid till kärlek — titan i sin omfattning,
sin hänsynslöshet, sin fantasis outtömlighet, sitt snilles
rastlösa brand, sin ohyggliga kamp med sig själv, till och
med sitt hats våldsamhet — kort sagt, i den lidelsefulla
insats han alltid gör av hela sin personlighet med dess
mäktiga sanningskrav och dess vidunderliga förirringar. Och
det som han tänkt friast och modigast lever ännu, såsom
Tor Hedberg skrev på hans femtioårsdag, med det
tillägnades friskhet och växtkraft. Det är, skulle jag tro,
denne Strindberg, som för de yngre nu står tydligast — han,
som förkroppsligats i Carl Eldhs byst. Men en sådan bild
kunde icke givas av den samtidiga, närstående kritiken,
den kan icke givas av en samling anmälningar, som behandla
enskilda arbeten och samvetsgrant räkna med det tillfälliga
i dem. Hos ingen samtida kritiker, som på detta sätt skildrat
Strindberg, står den att finna, och naturligtvis ej heller
hos Levertin.1 Vad man däremot i en dylik artikelföljd i
1 Att av samtida granskare även försök gjordes till en
sammanfattning av Strindbergs gärning och förklaring av hans
utveckling är en annan sak. Hit höra uppsatser av Hellen Lindgren
(i Skalder och tänkare 1900) och Sprengel (De nya poeterna 1902).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
