Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Levertins ställning till den unga generationens
diktare har i detta arbetes förra del varit fråga. De dokument
som föreligga i form av hans kritiker över dem, yppa icke
någon partiskhet eller orättvis snävhet i omdömet, såsom
från en del håll påståtts. Detta gäller närmast K. G.
Ossian-Nilsson och Vilhelm Ekelund. För min del anser jag de
två artiklarna om den senares »Melodier i skymning» och
»Elegier» innehålla bland det finaste och känsligaste Levertin
sagt om lyrik: dessa artiklar har ingen annan än en lyrisk
skald kunnat skriva. Hur förträffligt är det icke sagt —
efter det anmälaren uttalat sin oförställda glädje att som
kritiker en gång kunna göra nytta genom att för allmänheten
påpeka denna själfulla poetiska individualitet, denne verklige
unge skald att Ekelund nu synes ha vunnet förtrolighet
med instrumentet, om man med instrument menar »både
formens yttre språk och verskonst och den individualismens
konst, som av livets oräkneliga tanke- och stämningsfrön
blott låter dem gro och blomma, som passa den inre
jordmånen». Om Levertin sedan finner i de följande
diktsamlingarna alltför många upprepningar, alltför mycket
tomma ord och outförda tankar, så bar skalden därtill
själv skulden. 1 alla fall kallar han Ekelund för det finaste
instrumentet bland de unga, och enstaka dikter få lovord
av högsta halt. 1 en översikt säger han om Ossian-Nilsson:
»Hur många briljanta dikter har han icke skrivit, vilken
metrisk fantasi äger han icke, vilket rytmiskt liv!» Han
visar exempel på detta i ett par anmälningar, och om han
är sträng mot en bok som »Amerikaner och Byzantiner»,
så är det för att skalden »är alltför lysande utrustad både
i fråga om temperament och formell begåvning för att få
förirra sig i det rena poetiska pratet». Vem ger honom
icke rätt? Han är också hårdhänt i fråga om Sven Lidmans
mycket ungdomliga debutbok »Pasiphaé», men i stället
oförbehållsamt glad över framstegen i »Primavera» och
»Källorna». Vilken inträngande analys ägnar han icke Bo
Bergman, och hur riktigt bestämmer han ej dennes utmärkta
talang. Anders Österlings »Preludier» synes honom visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
