Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den sista recensionen, som är avtryckt i den digra volymen
»Svensk litteratur I»: den om Olof Högbergs »Den stora
vreden». Hur betecknande är det icke att Levertin företager
en noggrann analys och undersökning av det stora
fosterländska ämnet i denna bok och bestämmer både de
historiska och de sägnartade förutsättningarna samt
tillmäter allt detta en mycket stor betydelse, om han också
måste erkänna, att de »grandiosa uppslagen» icke fullföljas
och »episoder av skakande och utomordentlig patos blott
antydes i förbifarten». Och han slutar: »Vad mer om boken
som konstverk har sina stora brister? Såsom en svensk
kulturskildring, ett mäktigt nordiskt ’sagobrott’ är den
ändock av synnerligt intresse. I den talar till oss en alldeles
ny stämma och den stämman tillhör en hel svensk provins.»
Denna anmälan ger från sitt håll ett bidrag ej blott till
tryck och medger Levertin en del förtjänster, också gör några
riktiga inkast, men stämplar honom såsom personligt partisk och
även annars söker med anförande av en del enskilda omdömen
bevisa hans bristande omdöme i allmänhet. De anmälningar av
Hans Larssons arbeten, vilka särskilt granskas, höra till Levertins
ytligare, men tyckas mig likväl på intet sätt röja uppenbar
orättvisa eller brist på förstående. — Mest för kuriositetens skull må
här ännu nämnas, att David Sprengel, vars förträffliga lilla
monografi över Levertin jag förut haft tillfälle att citera, i en artikel i
N. D. A. 15/3 1915 söker desavouera sig själv genom en nedslående
karaktäristik av Levertin som kritiker och människa. I monografin
sades bl. a.: »Det största däri [i hans alstring] har varit en alltmera
framträdande karaktär av opersonlighet: rösten växte ut och
började bli till Tankens, Kunskapens, Sanningens egen. I den form,
som så småningom fastställt sig själv som den rätta för detta nya
författarskap, den längre eller kortare essayn, skulle Oscar
Lever-tin ha blivit en av dessa stora allmänna skriftställare, vilka leda
ett folk och vilkas produktion, mer än uttryck för en individ, är
uttrycket för nationens hophörighet med utvecklingen, kontrollanten
av dess andliga liv: dess samvete.» I artikeln heter det bl. a.:
»Oscar Levertin . . . var ingen stor kritiker... O. L. var en svag
man. Han exploaterades .. . Efter 90-talsfalangens definitiva
genombrott . . . började litteraturen så småningom industrialiseras,
förläggarna lade på(?) författare, som hade att tillverka en bok
eller två om året, och en person av eminent betydelse blev nu
kritikern, den entusiastiske, ’själfulle’, varmhjärtade tidningskritikern,
som skulle förgylla upp dessa fabriksprodukter och sköta reklamen
för dessa näringsidkare. Genom sin sydländskt eldiga och
smittsamma hänförelse, sitt flödande, övertalande, populärt poetiska
språk, sin angenämt kåserande esprit, sin fina urbanitet och sitt
stora tillmötesgående ägnade sig Levertin briljant för sysslan. ..»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
