Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
terar lian: »antiken och medeltiden, lekmannavisdomen och
teologien flyta samman till en enda idealitet, som i Erasmus’
milda och överlägsna själ». I dem båda såg han kritikens
och kulturbehovets idealiska representanter, och många
väsensdrag hade han gemensamma med båda.
Bröderna Goncourt hörde ju också på sätt och vis till
Levertins ungdomslärare. Ur deras böcker hade hans första
kärlek till rokokon fått sin näring, och de blevo för honom
ständigt givande källor vid studiet av det franska
sjutton-hundratalsslutets kultur och konst. Ett osökt tillfälle att
betyga dem sin tacksamhet gavs, då han själv fått besöka
Edmond i Paris (Ord och bild 1896, sedan i »Diktare och
drömmare»). Det blev tillika en nekrolog, ty kort därefter dog
denne ännu kvarvarande broder. Där talas bland annat om
den naturalistiska romanens torra och fantasilösa teknik, om
brödernas dagbok, om deras plats i litteraturen vid sidan
av Daudet och Zola, om Edmond de Goncourts distinktion
i stil och personlig uppenbarelse, en levande påminnelse om
rokokon. —- Daudet och Zola har Levertin för övrigt särskilt
karaktäriserat. Han bibehåller, trots allt, en rättvis
beundran för den senare. »Det finnes,» säger han i den för
övrigt i en viss överlägsen ton hållna anmälan av »Une
campagne» från 1897, »längst in i hans natur en både naiv
och djupsinnig livsberusning, som i allt, till och med i
stormens förödelse, blixtens härjningar och höstens
för-multning, ser nyskapelse... med en blind och stor tro på
livets förmåga att korrigera, förvandla och framför allt
evigt förnya sig själv.» Han finner, att med åren ett vekt
medlidande kommit fram, vilket naturligtvis tilltalar honom.
För övrigt ser Levertin i Zola ett slags motvikt mot den
moderna nyidealismens i Frankrike världskonception och
dess litteratur, så uppblandad med gottköpsmystik, skrock
och kaffesumpsdjupsinne — denna symbolism, som han
först några år senare skulle bedöma med större mildhet.
I den utförda studien över »Travail» återkommer en
slutdom om Zola, vilken klingar såsom ett eko från ungdomen:
det talas om storheten i hans människokärlek, den aposto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
