Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
organiskt framvuxen ur hans inre, emedan djupt i hans
natur fanns mystiska och urkatolska arv. Men det finnes
också likheter, och bådas sista verk meddela samma
vemodiga läxa — »att fara milt fram med livet och dess
illusioner för att ej förfulningens demon skall bli ens herre,
och att vakta sig för förbränningens ande». Det är dock
sist och slutligen våra egna ögon, som göra världen grå eller
strålande. »Önska, att din blick länge må vara ung, bländad
av glans och fylld av ljus, att din hand må vara varsam och
ädelmodig mot vad du möter...» Levertins egen lära:
på en själv beror det, att göra det bästa av livet, att knyta
eller slita sönder banden med det, att taga vad det ger
eller »i skam och utan värdighet abdikera allt». Ty
därtill leder förfulningen och förbränningen, att man tappar
tanke och vilja och ropar som ett hjälplöst barn på fader
och förmyndare. »Förbränningen» eller »förbrännelsen,
vilkens gnistor aldrig slockna», det är här icke detsamma
som den lidelsens förbränning, Levertin annars så ofta
talar om, det är, om jag förstår honom rätt, begärelsen
att bränna ner allt vad man vördat och vad mänskor vörda
utan att hava någonting att resa i stället... Alltså samma
maning vi en gång hörde honom giva Strindberg att se
mildare på livet!
Denna företeelse intresserar emellertid ännu Levertin
på grund av den psykologiska utvecklingen och dess
reflexer i delvis starka böcker. Däremot står han ytterst
kylig i förhållande till den nya riktning, som representeras
av Stéphane Mallarmé. En kort essay om honom (»Essayer
II») har föga erkännande att ge, med undantag egentligen
blott för »L’aprés-midi d’un Faune», och reflexioner i
positiv riktning förekomma icke i fråga om t. ex. den
egendomliga vers- och språkbehandlingen, vilken Levertin
finner enbart förskräcklig — han säger, vad man stundom,
visserligen med någon överdrift, kunde säga om honom
själv, att Mallarmé »i den alldagliga syntaxen såg en
personlig fiende». Visserligen medger han, att denne poet
i sina översättningar förlänat den klara franskan en »dröm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
