Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jade med barockmålare och sedan omfattade brytningen
mellan barock och rokoko, gick tillbaka till barockens hela
historia och teori. Nyss hade ett betydelsefullt arbete just
om brytningen utkommit, Schmarsows »Barock und
Rokoko» (1897): det var icke lättläst och Levertin omtalade,
att han gått igenom det sju gånger från början till slut, men
det fängslade honom genom sin fina och besjälade syn och
sina psykologiska slutledningar. Det fortsatte en tio år
äldre undersökning av H. Wölfflin med samma tendens att
psykologiskt förklara barockstilens uppkomst och
egendomligheter, men polemiserade icke sällan mot honom.
Lever-tin studerade naturligtvis också tidigare litteratur, i vilken
redan barocken tagits i försvar mot beskyllningen att hava
varit en förfallets period. Den sålunda förvärvade
överblicken var så pass grundlig och vid, och intresserade honom
så mycket, att den växte ut till en studie, vilken —
lyckligtvis må vi säga — icke kunde anbringas i boken. Så
uppstod då denna stora artikel. Den följer i sitt första
avsnitt, om arkitekturen, ganska troget Wölfflin och
Schmar-sovv, särskilt den senares skildring av Michelangelo som
barockens skapare och Bernini som dess fullbordare, under
påverkan av Correggio. Men när Schmarsow går över till
Frankrike, lämnar Levertin honom, begynner tala om
skulpturen med Jean de Boulogne och går över till måleriet —
med Giulio Romano, Correggio och Carraccierna i första
planet. Han använder här en massa litteratur, ej blott nyare
konsthistorisk, utan också samtida brev och dylikt. Huru
litet han är en slavisk referent, finner man genast vid en
ytlig jämförelse: allt har han upptagit som sitt och återger
det med sin egen stil och en fart och iver, som hade han
just själv gjort deduktionerna på grund av egen åskådning.
Hur vaken han är i förhållande till sina hjälpmedel bevisas
av ett citat ur Michelangelos brev, som Schmarsow icke
märkt, men som stöder en av denne framkastad teori. Han
har en egendomlig förmåga att leva sig in i konstverk blott
genom litteraturen, på sin höjd understödd medelst
reproduktioner, ty de italienska byggnadsmonumenten hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
