Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hava trängt längre in i arbetenas lönnliga liv än någon
vetenskaplig och form jämförande analys. Detta är naturligtvis
riktigt, och man kunde även hänvisa till några av hans egna
tolkningar. Men den stilkritiska metoden har icke desto
mindre haft sin mycket stora mission — något som ju
icke här behöver närmare utläggas och som Levertin även
själv medgiver. Den har fått vissa sidor av konstverken
att leva för oss såsom de icke gjort förr, den har bestämt
drag i formgivningen, som varit typiska för en tid, en
riktning, för individuella konstnärer, och den har på grund
av en utomordentlig noggrannhet vid detta studium
reformerat åtskilliga begrepp. Dock, fullständigt rätt har
Levertin å andra sidan, när han visar vart denna
uppskattning av det rent formella för, huru t. ex. Wölfflin
genom den vill ådagalägga, att Fra Bartolomeo var en stor
konstnär och att Rafaels mytologiska målningar stå högre
än Botticellis. På detta sätt kommer man icke åt en
personlighet, allra minst en så fint organiserad som Botticelli,
»en lidelsefull och melankolisk drömmare, som icke
dragit en linje, i vilken ej darrar och skälver en aldrig
vilande känsla, och med en fantasi, vars stämning av
vårmorgon och redan i födseln trött driftliv aldrig ägt något
motstycke». Här kommer den Wölfflinska analysen — som
präglas av den tyska förkärleken för det pretentiösa,
för den braskande formen — till korta. Och Levertin slutar
med några satser om ande och form, vilka lämna ett nytt
bidrag till hans uppfattning om dessa ting och varav en
del redan tidigare citerats: »Djup personlighet och
brännande känsla äro något så elektriserande, att dess
pulsslag når oss även genom verk från en outvecklad period
och trots alla svagheter och tafattheter i formspråket,
medan uppfattningens vanlighet och hjärtats ljumhet icke
kunna bemantlas av ens den största yttre fulländning.»
Anmälan av Berenson börjar han med en överblick av
de växlande rörelserna i konsthistorien, ägnade att förbrylla
»katedrarnas kvarsittare» — vilket ypperligt uttryck!
han karaktäriserar banbrytaren för formstudiet Ivan Ler-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
