Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med större lugn än förut bedömer Levertin
empirestilen, när han i två utmärkta artiklar behandlar Karl XIV
Johan-utställningen 1900. Han inleder dem med en
karak-täristik av just det slag, som saknades i boken om
Lafren-sen, en kronologisk bestämning av denna stil, dess
förhållande till rokoko oeh Louis-seize, och dess kännetecken.
Detta är elementärt, om man sä vill, men det är
förträffligt utfört. Han anbefaller att estetiskt erkänna stilen
»med modifikation», att icke imitera den, emedan den ej
har tradition eller hophörighet med nationella åskådningar,1
men älska den som vi älska barndomsminnen och studera
den med den ömhet »vi äro skyldiga dess omgivning, i
vilken våra föräldrar svärmat och drömt som unga >. Och
med sin varsamma pietet för sådana minnen låter han
dessa gamla möbler i fantasin förvandla sig till en vacker
interiör ur ett stockholmskt borgarhem på 1830-talet där
han får inpassade många av tidens bekanta typer och
ideal. Men uppsatsen är dock till övervägande del full
av realiteter: förträffligt skildrar Levertin huru empiren
kom till Sverige, och hur litet den passade för dess
förhållanden, roande beskriver han alla former den tog och
ger en instruktiv och på både grundlig självsyn och
källforskning byggd översikt av konsthantverkets utveckling
brev till Oscar Levertin», vilket, som mig synes utan stöd i
Lever-tins artikel, protesterar mot fordran att en konsthistoriker skall vara
en absolut estetiker, en estet, och etiskt indifferent, och försvarar sitt
förfarande att sätta de svaga sidorna i vissa kvinnoframställningar
i samband med ett visst »grums i den källbotten, varur de
kvällde fram. »Det är den evinnerliga esteticismen, den dekadenta
esteticismen i livssynen, som nu för tiden så ofta förvänder ögonen
på i övrigt fintbildat folk.» Brevet innehåller för övrigt betraktelser
om moralen i konsten och fördömer den moderna kritiken på grund
av dess »bristande känsla för de stora, högsta livsvärdena . — Vad
Levertin ville anmärka var förnämligast, att G. icke fördjupat
psykologin, emedan han icke hade sinne för den.
1 Man må härmed jämföra vad just Göthe i sin bok om
Sergel (s. 217) sagt om denna antika stil i Sverige: Mellan
denna klassiska formkonst och den moderna verkligheten och
åskådningen, i synnerhet häruppe i den höga norden, fanns det
alltid en klyfta, som var svår att fylla. Antiken var en importerad
konst, hade icke heller i folklynne och historiska traditioner här
hemma samma förutsättningar att kunna begripas och lyckligen
tillämpas som i Italien eller ens Frankrike.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
