Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller elegant — såsom när han talar om att lektor Linder
näppeligen är av försynen danad att gå ut och skjuta som
polemiker, om också han försett sig med högst hy modig
ammunition — »dum-dum»-kulor! Levertin använder här
mycket mer klubban än den giftiga stiletten. »Saliga äro
de enfaldiga ty dem hörer himmelriket till, heter det, och
lektor L. bör efter denna språkgranskning hava ovanligt
välgrundade krav att i det himmelska riket bliva mandarin
med många knappar»; »de eviga Stockholmsrimmen —eller
vad lektor L. med älskvärd självironi kallar fe-fä-frågan»;
»jag vill icke tala om, hur det skulle gå den, som i
inspirationens ögonblick tänkte på lektor L. — ty då vore det
poetiska missfallet oundvikligt»; »i det sista kapitlet gör
förf. slutligen en saltomortal, d. v. s. ett för en person med
hans andliga elastik verkligen dödligt hopp från bokstaven
till andan, från språket till innehållet, och lämnar några
betraktelser över religion och erotik, som uteslutande hava
ett patologiskt intresse för bedömandet av herr L. själv —
nämligen för den, som kan intressera sig för sådant». — Den
i fråga om smak något tvivelaktiga diskussionen angående
verbet »vrenskas» lät ju mycket tala om sig.
Men denna uppsats är viktig emedan Levertin där
utförligare än någonsin framlägger sitt försvar för diktarens
individuella språkbehandling. Att detta blir ett
självförsvar, är klart, desto mer som han just nu (1902) stod
under intrycket av vad som sagts rörande språket i
föregående års »Dikter». Redan det första uppslaget i artikeln
tyder på, att det gäller strid: »Det har alltid funnits och
kommer väl också alltid att finnas personer, som med sin
kärlek till språkets renhet egentligen mena hat till
diktkonst i det hela eller fiendskap med enskilda diktare.»
Levertin anställer en uppgörelse med alla dessa, i vilken
man också med nästan alltför stor tydlighet skönjer hans
personliga rancune, men vilken annars är träffande och
riktig, och han visar, hur »kriarättarna» härjat bland dikten
i alla länder och tider. Han kommer därpå till frågan om
förhållandet mellan innehåll och form och upprepar vad vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
