Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
otydligt formulerad — att poesins enstöringar och fantaster,
de starkt subjektiva diktarna ha ett subjektivare språk än
andra. Man kan icke undgå att vid det han här säger
om Fröding och med minnet av vad tidigare citerats ur hans
yttranden om denne skald, draga den slutsatsen, att han
betraktar Frödings i sin enkelhet utomordentliga formkonst
såsom en resultant av hans enklare tankegång, medan alla
rikare kultiverade, mer sammansatta andar hava ett mer
invecklat och från det vanliga avvikande poetiskt
uttryckssätt. Det behöver sannerligen icke bevisas, att de största
lyriska skalder icke givit sin »inre form» en dräkt av
konstlat snitt — man må blott tänka på Goethe. Den
särskilda och utomordentliga språkliga genialitet Levertin
prisar hos Fröding — och man kan i detta sammanhang
påminna om Strindberg för prosan — består just
väsentligen däri, att för alla tankar och stämningar en
uttömmande och på samma gång slående fattbar språklig form
skapas. — Levertin far också vilse när han gör denna
jämförelse, som han gärna upprepar: »ett svagt rim eller
en syntaktisk oegentlighet hava lika litet hindrat en
inspirerad dikt från att leva, som den mest tadellösa
fulländning i grammatik, syntax, interpunktion och meter givit
ett skaldestycke livets levande anda». För det första kan
man vända Levertins sats att form och innehåll
fullständigt måste täcka varandra för att det skall vara konst mot
honom själv: en svaghet i formen (och därtill har man
bestämt rätt att räkna också rim och syntaktiska
förbindelser) röjer en svaghet i den konstnärliga inspirationen.
För det andra har ingen, knappast ens någon kriarättare,
velat påstå, att ett fulländat interpunkterat eller annars
grammatikaliskt otadligt versstycke är poesi. Men utan
att på något sätt underskriva alla de absurda
anmärkningarna i den ifrågavarande skriften, ej heller det alltför
långt gående filologiska petandet i lyrisk poesi i allmänhet
— där dock så mycket lämnas åt intuitionen att fatta och
uppskatta — har man dock givetvis rätt att fordra, att den
språkliga byggnad som är frukten av ett långt utvecklings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
