Sylvia. Sagor, Sånger och Skildringar för Barn och Ungdom / Första Årgången 1879 / 5 (1879-1880) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konungen och Torpargossen - Vintern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Matti gick sin väg ocli gjorde sig ett
täcke af getskinn, som han tog öfver sig,
så att lian var hvarken klädd eller naken.
Sedan gick han till slottet och höll sig hela
tiden i landsvägsdiket; sålunda gick han
hvarken längs vägen eller längs vägkanten.
På ena foten hade han ett såll och på den
andra en borste. Just i daggryningen kom
han till konungens slott och stannade vid
förstugan så, att ena foten var innanför
tröskeln och den andra på trappan.

Emellertid hade konungen redan stigit
upp och gått ut1 att gå. Då han såg de
underliga spåren efter borsten ocbPsåtlét,
följde han dem med förvåning och kom
sålunda fram till Matti, som nu berättade,
huru han kommit ’till slottet och dervid noga
följt konungens befallningar.

Konungem bad Matti gå sin väg och
komma tillbaka följande morgon. Han
tänkte nu dugtigt skrämma honom genom
att släppa sina stora och arga bandhundar
lösa, just då han skulle komma inom
porten. Men Matti, som hade lagt märke till
de stora hundarne och anade konungens
plan, visste nog reda sig. När han
följande morgon kom till slottet och trädde
in på slottsgården, rusade hundarne
ursinnigt skällande emot honom. Men Matti
tog lugnt fram en lefvande hare, som han
hade gömd under jackan, och släppte den
att springa midt för hundarne, hvilka
genast började sätta efter haren, som med
långa skutt kilade till skogs. Det var en
lustig’ syn och konungen brast ut i skratt
och alla hofmiinnen, som stodo bredvid
honom på trappan, skrattade också;
men jag tror att de skrattade åt
kungen, som åter hade misslyckats i sitt
försök att göra Matti förlägen.

Vintern.

Nu föll snö på berg och dal, Föll i lätta flockar. Gran och tall och björk och al Stå i hvita rockar. Friska vintern, menar ag, Ja, den må vi prisa! Om dess fröjder och behag Sjunger jag en visa. Hej hur lustigt kälken går Nedför branta backen! Kila kapp med den förmår Icke ens kosacken. Kruka den, sorn då är rädd Om sin fina näsa! Han må stanna i sin bädd, Eller lexan läsa! Och när brunte trafvar på Med de ben så långa, Öfver dal och höjd det då Går liksom med ånga. Och när snön är mjuk och kram, Byggas fästningsmurar Om man dit sig vågar fram, Vankas snöbollsskurar! Men om någon fruktar att Få sig nagelklämma. Må han, som vår gamla katt, Bli vid spisen hemma! Så oss ständigt vintern gaf Fröjd och friska lekar, Bjellrors klang och hästars traf, Som kring nejden ekar;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>