Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i folkskolan och läser alla dagar högt ur
„Boken om vårt land’’1.
En dag hade barnen lof och Wäiinö
tog sin kälke, för att gå ut och skrinna.
I byn, soin ligger en verst från torpet,
finnes så många barn och der är också den
brantaste backen. Dit ville Wainö gå. Skall
han väl hitta vägen genom de djupa
drif-vorna? Helt säkert, tv han ilr en dugtig
gosse, som oförskräckt går sin väg framåt.
Och medan han går, sjunger han muntert
sin lilla vintervisa:
Genom skogens snår,
Glad min väg jag går;
Öfver ljung och hed,
Bär det upp och ned.
Kälke, du min vän,
Bär mig nu igen
Utför backen här;
Ned till byn det bär!
Vägen ser jag nog.
Blir det mörkt i skog,
Ej jag fruktan bär,
Ens för björnen här.
Ty jag tror som så:
Hur det än kan gå,
Hvad mig hända må,
Skyddar Gud de små!
Den visan hade gamla farfar lärt
honom. „Men livar är jag nu?71 utropade
gossen plötsligen helt häpen. Skogen hade
blif-vit allt tätare och han kände ej mer igen
vägen, och hur han gick och gick, blcf det
småningom allt mörkare. Solen gick ned
och endast här och der syntes en liten,
vänlig stjerna.
Wainö hade gått vilse. Stora tårar
tindrade i hans ögon; men längre fingo de ej
komma. „Det är bara flickor, som gråta,
när något går pä tok”, hade Wäinö hört far-
far säga, och Wäinö var ju ingen flicka,
utan en rask gosse. Men slutligen blef han
trött och kastade sig ned på den mjuka
drif-van under en hög, präktig gran, hvars långa
grenar räckte ända ned till marken. „Du
vackra träd, är du icke en julgranV”
frågade Wäinö, då han såg stjernorna lysa
genom grenarne. Och så somnade han.
— Ack, den som ändå vore eu julgran!
hörde han då trädet silga. Kanske var det
bara vinden som susade i topparne, men
han tyckte, att det var alldeles som om
granen hade talat.
— Vill du veta hvarför just. granen,
framför alla andra träd, blifvit julträd? sade
granen åter, och så började den berätta.
— Det var i forna dagar, då
hedendomens mörker ännu rådde i norden, en
moder, som låtit döpa sig till Kristi heliga
lära. Hon blef då med sitt späda barn
förskjuten af hedningarna och jagad ut i vilda
skogen. Hon gick ensam och öfvergifven
framåt, med sitt gråtande "barn på armen,
sökande ett skydd mot blåsten och snön.
Aspen darrade, björken kunde ej ge henne
skydd, enen stack henne med sina qvistar.
Men då såg hon en gran med stora, yfviga
grenar, som tycktes likasom vinka henne
till sig. Hon skyndade dit, och granen gaf
henne skydd för snön och blåsten. Och
barnet log, och qvinnan grät af glädje och
bad: „Gud löne den goda granen!*
,.Då sände Gud glädjens engel ned till
jorden att förkunna för granen: „eftersom du
varit god mot de arma, så skall du
härefter ofta få sprida ljus ochagludje omkring
dig!” Och sen dess tages granen till
julträd, och när ljusen tändas på dess grenar,
tändes fröjd och glädje i alla hjertan. Var
god och vänlig mot de olyckliga och
hjelp-sam mot alla, så blir du äfven som en
vacker julgran bland menniskorna. Hvarje god
tanke, du när i din själ, tänder upp ett
nytt ljus på dina grenar.7’
T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
