Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
laud. Ituudt omkring dem var det sommar
och varmt, trasten sjöng i skogen och solen
sken honom klart i ögonen, sä, att lian
vaknade.
Ack, i verkligheten var det ännu
vinterligt kallt både ute och inne, i stället för
trastens sång hörde Matti nu en mager
katts sorgliga ,.jam jaam71, och solskenet
härledde sig från pertan, som husbonden
täudt för att kunna se att slöjda.
Matti suckade; visserligen var han en
rask gosse, men nog skulle han ändå gerna
sett, att den sköna drömmen varit verklighet.
Det kändes allt en smula tungt att åter
be-gifva sig ut på den frusna vägen, tänkte
han, men då han såg på Annas lilla rosiga
ansigtc, blef han genast bättre till mods, ty
hon skulle ju följa med på vandringen, han
skulle icke mer ensam sträfva fram.
(Forts.)
T OVERI,
Af förf. till „I skUren”.
una var så liten, att hon knapt
kunde gå på sina små knubbiga
ben, och hon talade ännu nästan blott sitt
eget språk, men små hvassa tänder hade
hon och en liflig, ostyrig unge var hon.
Hennes bästa lekkamrat var den stora hvita
lurfviga hunden Tovcri, och Toveri varden
tålmodigaste och snällaste hund i verlden,
hvarpå följande lilla, fullt sannfärdiga
historie är ett bevis.
Lilla Annas mamma satt en dag och sydde
och Anna lekte och tumlade om på mattan,
tills hon slutligen kröp fram till Toveri,
som efter vanligheten låg beqvämt utsträckt
med sitt kloka hufvud livilande på de stora
framtassarne och värmde sig vid kakelugnen.
„Tutta, tuttet,”- jollrade Anna och lade
sitt lilla näpna hufvud mot Toveris mjuka
pels.
I det samma utkallades modren af någon
som hade något att tala vid henne. Trygg
lenmade hon sin lilla ostyriga flicka i
Toveris vård, och trogen var Toveri! När hon,
som blifvit något länge uppehållen, åter
inkom, skrattade och lekte Anna, som snart
tröttnat viil stillheten, åter ystert, och
Toveri låg lugn och tålig; men från den fromme
hundens silkeslena hvita öra runno
blodsdroppar — baruet hade bitit hunden i örat!
Det snälla och kloka djuret hade tåligt
fördragit detta af den lilla oförståndiga
lekkamraten. Att Toveri derefter blef ännu
högre skattad af Annas föräldrar behöfver
vid ej sägas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
