Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
loä
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
M 12
Lek och spring,
Kastii ring!
Mark och skog
Finns det nog,
Bär också —,
Mala på!
Så hade lian, lille Yrjö, sjungit i fjol, då
han bygt sig en qvarn, men nu hade han
ingen lust dermed, ty han bar sorgen i
hågen och det är en tung börda. Den väger
så mycket att små gossar som måste bära
den, omöjligt orka med något annat.
Derfor göra de häst i att försöka kasta bort
den och taga en lättare börda, som heter
friskt mod, i stället.
Men Yrjö kunde ej kasta bort sin börda,
han han var så ledsen. Han måste säga
farväl ät det älskade hemmet, det gamla
torpet, som sett honom födas, — åt de
lummiga björkarna, den strida bäcken, den
klara insjön, ja, till och med åt den trogna
gårdvaren, Musti, som låg på trappan.
Det hade blifvit ett dåligt år i Ijol, rågen
hade frusit i sin blomning, frosten tog
po-täterna och hela skörden hade gått förlorad.
Derfor måste nu far lenina torpet och
vandra bort till södra Finland för att söka
arbete. Men skulle de väl uågonsiu mera
finna en lika vacker skog och äng och sjö
och himmel och en bäck, som man kunde
bygga en qvarn vid? Nej, det. trodde Yrjö
icke och derför var han ledsen.
Men medan gossen stod der och
funderade, kom en en gammal man gående på
vägen. Gubben frågade hvarföre han var
så ängslig. Yrjö berättade sin sorg. Dä
smålog den gamle mildt och tröstade
gossen så godt han kunde. Samma öde
Sade en gång drabbat honom sjelf. Han
visste väl att ingen gran är sä skön, som
den, under hvars grenar barndomshemmet
stått, men det sade han icke åt gossen.
Honom tröstade han och sade, att färden
genom lilvet nog skulle gä bra, blott han
toge med sig två saker, som han aldrig
linge tappa bort: ett friskt mod och ett
rent samvete. Och så skulle han ju vexa
stor och lång och då kan nog en bra karl
bygga sig ett hem hvar han vill. Timmer
finnes nog i skogen, — och dessutom ha
vi alla ett stort gemensamt hem att älska
och värna: vårt fosterland, Finland.
Så talade den gamle. Gossens ögon
strålade; han var tröstad och började mod gladt
mod den långa vandringen. Tian hade ju
alltid fosterlandet, det stora hemmet, att
värna och älska.
j–––––––-
En märkvärdig fogel.
(Från danskau otter Jens Skytte.)
som vi nu komma att
ha visst de flesta i vårt
få äro väl de, som riktigt
ha se’t honom, och derför skola vi här
berätta litet om hurudan han är.
Han är en iiyttfogel och kommer i
allmänhet hit. till vårt land vid den tid, då
löf-träden äro på väg att spricka ut. Han är
grå och litet större än en kramsfogel, han
liar en lång stjert, långa vingar och en
hvit-fläckig buk. Han är en klätterfogel, som
lika med de öfriga af samma art har tvenne
fram tår och tvenne baktår, för att han
riktigt skall få fast tag om grenar och
trädstammar. Han reser härifrån ned till Afrika
fram emot hösten i slutet af Juli månad,
och under det fjerdedels år, som han vistas
hos oss, lefver han af larfver, mest de
håriga fjärilslarfverna. Han är alhmiuligcn
afkållen af gamla och tinga, och för många
är han en spåman.
Han säger dc unga deras lefnadsär,
de gamla och kloka hvad väder man får.
Men livad heter han då? Ja, de fleste
hafva visst allaredan gissat, att hans namn
är gök; men r,kärt barn har inånga namn1*,
säger ordspråket, och det sannas också här,
ty äfven i vårt land har lian flere. *) Dock
är aldrig en sak så ljus, att deu icke också
har skuggor; sjelfva den vackra, klara solen
skall ju hafva fläckar, och göken är derför
ej heller i det hänseendet fri; men somliga
•) Eli tlnftkt onlsprSk »ägor: „gilkru ropar sitt egal tmran."
r/en fogel,
^ tala om,
land hört; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
