Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lycka med ilen långuästc konungen. Den
goda feen gick till den unge konungen och
bad lionorn tillstå att han hade en för lång
näsa! men han hade ju ända från det att
han föddes blott, hört talas om sin vackra,
länga näsa, huru kunde han då tro, att hon
var för lång; han hlef mycket ond och ville
icke höra något ont den saken.
Dä grannarne i öster och vester, söder
och norr hörde, att det var ofred i landet,
tänkte de att det skulle vara en lätt sak
att eiiifra det; de inhröto då, hvar från sin
sida, och delade landet, emellan sig, så att
det hlef alldeles intet öfrigt åt den unge
konungen. Så måste han gå i landsflykt.
Då han nu drog omkring från det ena landet
till det andra, kom han en gång till ett land,
der det, var en prinsessa, som var
utomordentligt skön. Så snart lian såg henne,
kunde han icke annat än hlifva kär i henne,
och det oalctadt hon hade en mycket liten
näsa. Hoffolket gjorde narr af honom och
frågade honom, om lian trodde att.
prinsessan ville hafva en man med en sådan näsa,
ty vid det hnfvct. var (let på modet att säga
allt, livad man tänkte.
Den unge konungen hlef mycket ond och
ville strax resa virlare; men lian beslöt dock
att först höra, livad prinsessan sjelf sade. Det
dröjde någon tid, innan lian kunde komma
fram med det, som låg honom på hjertat;
ändtligen fattade lian en dag mod och
frågade henne, om hon ville hafva honom, ehuru
han nu nästan var en Liggurkouung; på näsan
tiinkte han nu alldeles icke, den trodde lian
vara hans största skönhet. Men prinsessan
sade honom rent ut, att det kunde vara
detsamma, att han var fattig; de kunde nog få
livad de hehöfdo att, lefva af, men hon ville
aldrig hafva en man med eu lång näsa. „När
du icke vill hafva 111ig med den näsa, som
jag har, så kan du slippa," tänkte han, men
han sade det icke högt, ty lian tyckte icke
att det var passande.
Så vandrade han bort från staden; men då
han kom ut på vägen, såg han ett stort berg;
det såg ut som ett isberg, så klart var det;
han hade 1111 aldrig sett ett isberg, ty det
fans icke. något sådant i haps land, men
han hade läst, att det, skulle finnas sådana
på en annan trakt af jorden; men när han
1111 kom ändå fram till det, såg han att det
var ett glasberg, och niiilf. inne i berget salt
prinsessan. II011 såg så vacker ut, och den
unge konungen tyckte att I1011 såg
bedröf-vad 111 för alt han ville gå bort. Det var
honom derföre alldeles omöjligt att gå sin
väg utan att säga farväl till henne, men
I1011 kunde icke höra livad lian satle, ocll
så ville han höja sig ned för att kyssa
glaskupan öfver hennes hand; men huru han
vred och vände sig, var det för honom
omöjligt, att kunna göra det, lians långa näsa
stötte beständigt emot glasberget.; han
försökte att vrida den åt sidan, men den ville
icke låta sig böjas.
„Ack," sade lian, ,jag må verkligen
tillstå, att min näsa är för lång.1’ Knappt hade
han sagt det, förr än glasberget remnaile,
och den goda feen slod der med den vackra
prinsessan vid handen. „Nu är all din nöd
förbi,’0 sade feen, ,.1111 skall du icke längre
gå med en lång näsa; prinsessan älskar dig,
du kan hålla bröllop med henne i morgon;
du kan vända tillhaka till ditt land igen,
ditt folk längtar efter dig, och det har
åter-eröfrat landet från fienderne.71
Nästa ilag stod så brölloppet, och han
drog hem till sitt bind ined sin unga
drottning; vid ingången t ill landet stod hela folket
församladt och bad dem vara välkomna,
svängde med sina mössor och ropade hurra
för dem. Så lefile de i många år i fröjd och
glädje; och fred och lycka herskade i riket.
Der konuno många små prinsar och
prinsessor, men ingen af dem hade lång näsa, och
holfolket återfick också småningom vanliga
näsor, då de icke drogo så starkt i dem;
men grannarne, som velat landets ofärd,
fingo desto längre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
