Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att hans medhjelpare hette Nalle. Tillika
förmodade han at.t den vyssjande qvinnan
måste vara Killis hustru, och det skrikande
barnet dennes barn. Sedan det småningom
blifvit tyst i skogen, inslumrade presten
åter och uppvaknade vid dagsgryniugén.
Nu hittade han snart vägen och hemkom
tidigt nog att för sina sockenbor kunna hålla
predikan i ottesången.
Morgonen derpå gick han till
kyrkobyggnaden och fann ilen nästan färdig; blott
några prydnader fattades. Han yppade ej
sin upptäckt för någon, utan då aftonen
var inne, gick hau åter till kyrkan och säg
bägge byggmästarne sitta pä tak-kammen
• för att fasta några takprydnader på gaflarne
af kyrkan. Dessa prydnader voro i form
af kors; men detta arbete ville icke blifva
färdigt, i deras eljes skyndande händer. Då
presten såg deras oförmögenhet att fästa
korsen vid kyrkogutiarne, styrktes han ännu
mer i sin tanke, att de voro, såsom hans
gamle vän sagt, onda troll, dem han
lätte-ligcn genom det heliga korstecknet och
yppandet af deras verkliga namn kunde
för-drifva. Ilan gjorde derförc korstecknet och
ropade med hög röst:
..Po is JSilli kirkosta!
Po is Nalle harjasta !“*j
Och se, trollen blefvo i hans] åsyn
förvandlade till tveune stora korpar, hvilka
med ett förfärligt skri höjde sig i den mörka
rymden. — Blott ett litet hål nära taket
återstod att fylla, hvilket Killi lemnat öppet
för att inleda dagsljuset. Luckan har
sedermera aldrig kunnat igenmuras, emedan
allt hvad man arbetar om dugen,
sönderfaller om natten.
Denna lyckliga utgång af sitt påfund
berättade presten sedan för socknemäunen,
*) Bort Killi från kyrkan!
Bort Nalle tritu kammen I
hvilka bådo honom nästa S:t Michels dag
inviga den numera fullkomligt färdiga
kyrkan. Detta skedde också.
Ej långt derefter omtalades i
skärsoek-nurne utanför Åbo, att en gräsligt stor
kringvandrande jätte väckt allmän förskräckelse
hos folket. Många hade sett honom och
alla försäkrade, att han vankat omkring liög
som en fura och klädd i grå kläder utan
mössa på hufvudet, bärande på ryggen en
ofantlig klippa i en lädersäck, samt att han
under sina vandringar lika aktat vatten som
land, ty äfvcu i den djupaste sjö hade
vattnet ej nått honom längre än till
stöfvel-kragarne. Öfverallt hade han frågat efter
vägen till Reso socken, dit han sagt sig
vilja gå, för att hämnas på soekenboarne
för det de icke betalt honom de penningar
honom blifvit lofvade för den nya kyrka,
han byggt åt dem. Fick han bara reda på
Reso kyrka, skulle han med klippan, han
bar i säcken, åter slå omkull den, och då
skulle socknemäunen ha liten fromma af
sitt bedrägeri.
Allt detta kom snart till Resoboarnes
kunskap, och bekymrade sökte de råd hos
sin vise kyrkoherde. Han gissade genast,
att den vandrande jätten var Killi, och
ansåg det vara häst att genom något medel
bringa Killis egen hustru på församlingens
sida, för att genom hennes åtgärd afvärja
den hotande faran. Presten företog sig
derförc att uppsöka henne i skogen och
öfver-tala henne, att genom uågot. påfund afleda
sin man från socknens grannskap. Efter
en stunds vandring i den skogstrakt, der
han förut om natten hört barnet gråta, fann
han en gammal och ful jätteqvinna sitta
vid ingångeu till en bergshåla och vagga
ett jättebarn, hvilket sof i en af stora
sten-skifvor sammanfogad vagga. Presten
frågade om hon icke vore den mägtige Killis
hustru, och om hon icke nyligen hört
något om honom. Den fula qvinnan svarade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
