Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
164
JK 21
Och då viidret någon dag var så fult, att
lilla Agnes cj kunde gå ut och spatsera, så
kunde man vara siiker på, att innan solen
gått ned få höra Mariannes träskor ljuda,
klapp,’ klapp, öfver gården; hon kom för
att se till sin kära, förnäma väninna.
Då Agnes blef sjuk, vardet sorg i
slottet och utanför slottet. Men ingen sörjde
som Marianne. Hennes friska, röda
kinder hlefvo bleka och tårarne hängde i
hennes långa ögonhår, när helst man såg
henne. Allt svagare blef den lilla fröken, och
en ansedd läkare, som hennes fader hade
kallat till henne, sade, att då löfven fallit
skulle hon vara borta, likasom blommorna
på marken.
Hvar afton Marianne gick hem geuom
skogen, snyftade hon högt. Hon kunde ju ej veta,
om ej Agnes kanske nästa morgon, dä hon
kom och ville tala vid henne, hade gått
härifrån. Honvar bedröfvad öfver att hon ej
hade något, som hon kunuat glädja henne
med/Rundt omkring i det stora, höga rum, der
den lilla sjuka flickan låg, var det fullt af
de dyrbaraste saker och hvar dag kommo nya
till för att om möjligt uppmuntra och fröjda
henne. Hon såg på allt med ett svagt
leende , och då gladdes man derölver. Men
det fans ingenting som framkallade ett
sådant ljus i hennes ögon, som då hon såg
Marianne med sina träskor i den öppnade
dörren. Då bredde hon ut siua armar
efter henne och gaf sig ej ro, förr än hon
hade henne tätt invid sig, så att de kunde
tala och hviska tillsammans, likasom då de
förr lekte i skogen. Sålunda sutto de en
höstafton helt allena tillsammans. Dörrar
och fönster stodo öppna, för att den milda
luften skulle kunna komma in och uppfriska
rummet. Man hörde huru karlame
arbetade ute på marken; det var så trefligt
der-ute, kornet låg mejadt i gullgula högar
och höstsolen sken så vackert öfver fältet
och skogen.
”Marianne,” sade Agnes, reste sig till
hälften och grep med sin lilla genomskinliga
hand Mariannes bruna, kraftiga arm! ”Ack
hur jag längtar efter skogen; icke efter
dessa färder i vagn, under livilka jag ej får
tala, utan efter en spatserfärd med dig.
Tror du att jag kunde gå, om du stödde mig?”
”Nej!” svarade Marianne bedröfvad.
Dessutom törs vi ej göra det för grefvens skull,
äfveu om det vore aldrig så roligt!”
”Men säg mig då, livar vår söta lilla
bind är. Tror du, att jag aldrig mera kunde
fä se den? Kunde du ej fånga den och hemta
den hit upp? Det fins ingenting i alla
verl-dens riken och länder, som jag nu hellro
ville liafva, än den lilla hinden!”
Och hon kastade den mest rörande, be
dröfvade blick på alla de högar af leksaker,
som rummet innehöll.
”Vår lilla hind har allt vuxit dugtigt, kan
du tro 1” svarade Marianne. Men nu har
jag ej på länge haft den med mig, då jag
går att mjölka vår get, så att den
småningom har blifvit något vild!”
”Hvarför tar du deu ej med dig, Marianne?”
”För det — för det att jag är så
bedröfvad,” svarade Marianne och gömde
ansigtet i siua händer. Det var första gången,
som det hände, att hon ej kunde beherska
sig; hon brukade alltid återhålla sina tårar,
till dess hon kom ut i skogen.
”Marianne,” sade Agnes allvarligt, du
får ej gråta, ty om jag också dör, så kan
du vara säker på att vi se hvarandra åter,
och jag skall bedja om , att vi ej skola allt
för länge vara skilda. Vi måste ju alla
bort härifrån. — Hör, Marianne, hemta
hinden hit upp, jag vill gerna kyssa den
en enda gång ännu och riktigt se in i dess
fromma, stora ögon. Jag vill minnas, att
jag har hört, att den kan gråta, fastän inan
säger, att endast menniskorna kunna det,
derför att de liafva synd. Tror du inte, att
du kan få deu hit upp?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
