Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle lian göra, om han om vintern gick
ut ocli promenerade på det hvita snötäcket
i sin mörka sommarrock. Naturen är en
god moder; den tar vård om alla sina barn
och ser till att ej de stora och mägtiga få
utrota de svaga. Guds öga vakar öfver den
minsta.
Kål uch rofvor iiro eu läckerhet får haren
och äfven persilja synes han tycka mycket
om. Derför besöker han gerna trädgårdarne,
till föga glädje för trädgårdsmästarene, som
helst ville hålla sina grönsaker för egen
räkning. Men ännu mindre välkomna äro
harens trädgårdsbesök om vintrarne, då snön
är djup och skaren hård. Broddåkrarne,
der han eljes för det mesta uppehåller sig
och äter af den gröna, saftiga rågbrodden,
äro då otillgängliga för honom och lian
måste för att lifnära sig afguaga den mjuka
barken på unga träd. Trädgårdsmästaren
binder derför till vintern en knippe taggiga
töruqvistar kring stammen på sina
fruktträd, och blott på detta sätt få de ldifva
i fred. Men Guds stora skog har ingen
trädgårdsmästare, som vill hålla allt för
egen räkning, och derför får man om
vintern se en mängd afgnagade unga
telningar, isynnerhet af asp, der haren suttit och
ätit sin tarfliga frukost.
Om dagen håller sig haren, såsom redan
är nämndt, vanligen gömd. Han söker sig
om sommaren någon skyddad plats under
en buske och ligger der med hufvudet
Indlande på de utsträckta frambenen och
öronen längs ryggen. Om vintern har han de
präktigaste gemak under de gröna grenarna
af någon ung gran, som ger honom skydd
mot blåst och snö och genom hvars barr
han kan titta ut i skogen omkring sig
liksom genom ett fönster. För att kunna
vädra en fiende redan på afstand, ligger
haren alltid med hufvudet mot vindeu.
Naturen har begåfvat honom med ett
muntert lynne, snabbhot och list. Har han
under skydd af nattens mörker fått
tillfred-ställa sin goda aptit och är vädret ej
alltför ruskigt, så tumlar haren vid
morgonsolens första strålar muntert om på något
tort, helst sandigt ställe. Här yttrar sig
hans lefnadslust i de trettigaste krumsprång.
Jägare berätta, att haren stundom, då lian
drifves af hundarne, stöter upp en annan
hare ocli trycker sig ned på hans plats,
leinnande kamraten att reda sig med
hun-darne bäst han kan.
Harens snabbhet beror på den starka
utvecklingen af hans bakben, och deraf
kommer det sig också, att han lättare
springer uppför, än nedför en baksluttning.
Vanligen gifver han intet läte ifrån sig, utom
dä han befinner sig i största fara. Då
liknar hans läte skriket af ett spädt. barn.
Af harens sinnen är hörseln bäst utvecklad,
hvilket man redan kan sluta till af hans
stora öron, lukten är äfven ganska lin, men
hörseln svag. Bland liaus själsegenskaper
stå liaus vaksamhet och försigtighet främst.
Hans mycket omtalade fridsamhet är
der-emot icke så stor, som man vanligen tror.
Hanarne slås ofta sinsemellan och bita
stundom ihjel ungarne. Äfven honan visar föga
ömhet mot sin egen afkomua. Ungarne
födas med öppna ögon och äro strax mycket
försigkomna. Modern blir hos dem 5 eller
G dagar och lemnar dem sedan åt sig sjelfva.
Blott en och annan gång kommer hon
se-dau tillhaka, lockar dem till sig medels
ett egendomligt smällande med öronen och
låter dem dia. Om en fiende nämmar sig,
öfverger hon vanligen de små. Dock har
man exempel på, att gamla honor luifva
försvarat sina ungar mot mindre roffoglar
och kråkor. Den första kullen, som födes
tidigt på våren, dukar vanligen under för
hunger och köld.
Om haren fångas som helt ung, blir
han lätt tam och är då eu munter
lekkamrat. Han äter från handen, trippar oför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
