Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
ILLUSTRERAD BARNTIDNING
M 9
träd med granna fullmogna päron, hvilka
glänste i solskenet. — ’"Ack, hvilken doft
här är,11 sade Karl, ”se denna gren, nedtryckt
af dessa rara päron! Ack om jag kunde
fä smaka på ett enda!’1 — ”Skall jag taga
ett?” — — Skall jag ej? — — — men i
detsamma sträckte han ut handen, tog det
stora fullmogna päronet, och nu trillade det
ned i hans ficka. — Men ack 1 — då denna
handling var utförd och frestelsen hade
blifvit honom öfvermägtig — då kände han
samvetets törntagg stinga sitt hjcrta. —
Ingen såg det — sökte han lugna sig med,
— nej! det var ingen tröst, ingen hjelp i
hans sorg. Ilan satte sig ned på den gröna
gräsbänken utanför trädgården, stödde
armbågarna mot sina knän, lät hufvudet
nedsjunka i händerna, med hvilka han betäckte
sitt ansigte. Han — den muntre, glade
Karl, satt nu soiu en bild orörlig. Fogi ar na
sjöngo sina glada toner i de lummiga
träden öfver hans hufvud. En lekkamrat
sprang förbi, ”kom, lek med mig och haf
roligt, sitt ej der och dröm,” utropade han,
i det han glad skyndade förbi och iortsatte
springande sin färd mot hemmet. Men
Karl satt tyst och betänkte sitt stora fel.
■‘Ingen såg det” — ”bort afsky värda tanke 1”
— klagade han, ”du lättar ej mitt. sorgsna
sinne!” — ”11 ur skall jag kunna möta min
faders blick och emottaga min moders
vänliga famntag. ”Jag, — med denna skuld
på mitt samvete 1” — — Han höjde sina
blickar mot himmelen, han kände varma
tårar rulla ned öfver kinderna, hanpåmiute
sig den bön hans moder lärt bonom aftonen
förut, lian sammanknäppte sina händer och
uppläste högt denua bön i det hans
upprörda sinnesstämning gaf ett innerligt
uttryck åt hvarje ord:
„För synden i din själ, o! var på vakt! —
Den smyger dit så sakta — tyst — gif akt!
Den söker, lockar, ber dig: „kom o kom 1“
„Här ingen fara är, vänd icke om!“
Men tyst en stämma djupt uti ditt bröst,
Då talar med en ljuf, en välkänd röst,
Det är din barndomsengel som dig ber:
„Följ ej! i syndens dy du sjunker ner!
Om du på mörka, onda stigar går,
Ej frid ej ro, ej tröst ditt ltjerta får!
Men om du lyssnar till min stämmas ljud
Ocb dina böner höjas upp till Gud,
Så vill jag städs invid din sida stå,
Dig stödja, hjelpa och beskydda då,
Och med välsignelser, med tröst, med frid
Dig hägna huld din hela lefnadstid.“
Tyst och tankfull satt Karl ännu en stund,
se’n ljudet af hans rena, andaktsfulla
bar-nastämma förklingat. Derefter uppsteg han
hastigt som om mägtiga beslut hade blifvit
väckta inom honom. ”Nej!” utropade han,
”jag kan icke lida deuna ånger — jag måste
befria mitt hjerta från denna börda! — jag
kan icke höra ljudet af min faders stämma,
kan ej åter läsa denna bön med min
moder, med detta medvetande om mitt fel.”
Han skyndade fram till den närbelägna
bostaden, der en gammal fru i hvit mössa
satt vid kaffebordet på verandau och läste
sitt tidningsblad.
— ”Goddag, Karl! utropade hon vänligt,
hur mår din moder?” —
— ”Hon mår nog bra, men det gör icke
jag!”
— ”Hvad! är du sjuk barn, ja, det är
ju allsicke den lille glädjestrålande Karl?”
— ”Nej!”
— ”Kom, sitt här vid min sida, säg mig
din sorg!”
— ”Jag har tagit detta päron från
trädgården!” sade han, i det han lät den
förledande frukten trilla ned i fickan på den
gamla fruns hvita, glänsande linneförkläde,
der han iifven gömde sitt rodnande ansigte
och sina tårfylda ögon.
— ”Tack för denna bekännelse,” sade hon
upplyftande hans hufvud, i det hon tryckte
en välsignande kyss på hans kind.
— ”Om du vid denna bekännelse förlorat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
