Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Djuren måste förstå hvarandra, och
liksom vi för liknande ändamål betjeua oss
af språket, ligger den tanken mycket nära
till hands, att de för vårt öra oartikulerade
tonerna från djuren äro ett för dem
begripligt språk. Man kan knappast bestrida
djurens förmåga att meddela sig med
hvarandra.
Dr R—k, gammal ungkarl och
framstående lärd, var, som son af en jägmästare,
sjelf en passionerad jägare, som ofta genom
sina vidsträckta bekantskaper erhöll
bjudningar till jagtpartier och städse mottog
dem. Vid en utflykt på rapphönsjagt
medförde hau en hund, under förevändning att
han icke kunde lemna djuret ensamt hemma.
Denna anförtroddes åt en tjcnare, men
innan frukosten serverats, hörde man från
gården dess tjut och jämmer. Den lilla
hunden hade kommit bandhunden för nära
och tuktades samt skakades mycket illa af
denna. Sedan den lilla stackarn med mycket
besvär räddats ur bandhundens käftar, flydde
han, oaktadt husbondens lock, liksom vild
af rädsla från stället. Då efter en tre
timmars jagt sällskapet var sysselsatt med
sin andra måltid, stördes de på nytt af ett
förskräckligt skällande, tjutande och gläfs
från gården, så att bordssällskapet skyndade
ned på deusanuna. Men nu låg
bandhunden och bearbetades på ett ynkligt sätt
med tänderna af en öfver honom stående
bulldogg, under det att R—ks hund,
springande ikring dem i vida cirklar, gaf sin
glädje luft genom ett högljudt skall. Då
slutligen, genom användande af verksamma
medel, kämparne blifvit skilda, togo den
mindre hunden och bulldoggen till flykten.
„Det var besynnerligt11, anmärkte värden;
„huru kommer det till, att främmande
hundar öfverfalla vår stackars Sultan ?tt
„Förklaringen kan jag möjligen lemnaa,
yttrade Dr R— k, „då jag upplyser, att den
ena af de bägge främmande hundarne var
min lilla, för fyra timmar sedan af Er
handhund misshandlade „Pintshtt, och att
bulldoggen tillhör en af mina grannar. Min
hund har sprungit härifrån till Wien och
derifrån tillbaka i sällskap med bulldoggen
hit, sålunda en sträcka af fyra mil på tre
timmar; men huru han burit sig åt att
meddela sin vän och beskyddare den
misshandling, han här lidit, och uppmana honom till
liämd, det vill jag icke åtaga mig att förklara11.
Då d:r R—k sent om aftonen kom hem,
stodo Pintsli och Bulldogg i vänskap och
endrägt i porten.
Här äro orsak och verkan så tydliga, a t
man ej kan tvifla på hundens förstånd, och
den kraftiga beskyddaren måste äfven hafva
förstått det mindre djurets berättelser om
hvad som passerat samt dess böner om
hjelp till liämd.
Alla i det föregående anförda drag kunna
sannerligen icke förklaras genom instinkten;
de vittna om förstånd, till och med om
mycket förstånd, hos hunden. Om en
men-niska visar dylika egenskaper, säga vi om
henne att hon har en vacker karaktär, ett
ädelt sinne o. s. v., men hunden, som
tydligen visar dessa samma känslor, vilja vi
ej tillerkänna en gnista af förstånd,
ursprunget till dessa goda egenskaper!
llvarje menniska, som älskar djur, som
lefver tillsammans med dem och som noga
iakttager dem, skall med säkerhet hafva
upptäckt liknande och ännu mer afgörande
bevis för ett, själslif hos djuren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
