Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sluka mycken sirap och medicin för att
fördriva hesheten, eller rättare min stämmas
fullständiga vägran att fungera. T dag går
det bättre, jag fick en förfärlig aptit.
Lugnet har gjorde slut på det tillstånd av
permanent moralisk och psykisk Överretning i
vilket jag levde i rue des Deux-Ponts
(Paris). Jag känner mig kort sagt ha återfått
jämvikten.”
Beträffande något, som han kände som en
orätt emot sig’, sade han i detta brev: ”Även
i så fall... skulle jag icke anföra
klagomål. Icke av fruktan, som ni tror, utan a‘v
stolthet. Hur vill ni man skall kunna
diskutera med stortrutar, då de, om de haft
förmågan att länka och reflektera, icke
skulle ha begått dessa gemenheter.” Det
ger en liten inblick i Pelloutiers livsfilosofi,
som teg till så mycket, när han ansåg
till-skyndarna till gemenheterna i eke vara i
stånd att första dem.
Hans tillstånd förbättrades något, och
han kunde åter börja arbeta, då det
ut-spreds ett rykte, att han mottagit 100,000
francs av hertigen av Orleans för att
fram-provocera en strejk. Delta rykte försatte
honom i ett tillstånd av upphetsning, som
åter medförde ny sjuklighet under
ihållande materiellt armod.
Professor Sorel, som var bekant med
Pelloutier, talade då med Jaurés om Pelloutiers
elände oeh bad honom att förmå sin vän
Millerand, som då var minister, att göra
något för honom. Millerand utnämnde honom
då till enqueteur (materialsamlare) för
Office de du Travail (Ar betsby rån), som
sorterade under handelsministeriet.
Ingenting var naturligare än detta. Den gången
hade varken Sorel intagit sin senare,
egendomliga ståndpunkt, och ej heller hade
Millerand komprometterat sig, som senare
skedde. Men Sorel hade sedan all möda i
världen att förmå Pelloutier att antaga
posten, och den senare gjorde det endast för
sin familjs skull, som levde i den bittraste
nöd. Denna post inbringade honom en
årsinkomst på 1,800 francs, och han blev
sysselsatt med att utarbeta monografier över
olika yrkesgrenar samt strejkstatistik.
Men posten skaffade honom också de
biltraste förebråelser pa ärbetarbörseriiias
åttonde kongress år 1900 i Paris. Yvelot
skrev härom 1911; ”Man måste ha sett
honom, denne döende med bred panna,
fuktiga ögon bakom sina pincenéer, brännande
av feber, varje ögonblick attackerad av
andnöd och hosta, knappast i stånd att säga
några ord med svag stämma, tills han åter
sinkade ett stycke is för att förebygga en
blödning. Deltagarna på denna kongress
veta med vilken betryckt tystnad, vilken
medkänsla, vilken girighet, vilken beundran
vi åhörde denne stackars vän, som en sista
gång försvarade sig emot motståndare, vilka
icke kunde förlåta honom, atl han förblev
trogen mot sig själv och dog därav” .. .
Av kongressprotokollet framgår det, att
huvudtalaren mot Pelloutier var ett ombud
från Lyon, som. förklarade: ”Om
förbumls-sekreteraren icke är tillräckligt betald (med
sina 1,200 francs årligen!), så får han icke
på annat håll söka sig en plats med 1,800
franes lön, oeh förbundsutskottet skulle
kunna finna en annan kamrat i Paris, som
kan arbeta halva dagen för 1,200 franes och
utföra förbii ndssekret er arens arbete.”
Exekutivutskottet i Lyon hade givit detta
ombud följande uppdrag: ”Säg
förbundssek-returaren, att han måste välja mellan de
båda ställningarna, ty eljest kan han
framkalla en splittring i Lyon. Han måste finna
en utväg för alt kunna stanna som
sekreterare och förstå att man inte har något
emot honom, och om han kan finna annat
arbete vid sidan av, så skall han antaga
det, men han skall icke stanna på Office
du Travail, vilket allt för mycket synes vara
regeringst j änst. ”
Den tanke, att man skulle betala sin
sekreterare så pass, att han kunde leva av det,
framhölls då av representanten från Nimes.
I Lyon synes man aldrig ha fallit på denna
idé. Men nog om denna tråkiga sak, som
åtminstone visar många av våra dagars
människor, som ha det rätt bra, vilken fattig
sate den franska syndikalismens främste
förkämpe var ända till sin sista stund.
Denna kongress, som på detta sätt kränkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
