Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
folkhushållning kan det naturligtvis inte
vara någon olycka, om vi finge soekret så
billigt, att det bättre skulle löna sig att
odla råg och vete på betfälten. Men saken
är den att betodlingen kräver mera arbete
än sädesodlingen och det är ju av
arbetstillfällena som proletariatet är hänvisat att
léva. .Därför blir sockerindustriens
nedläggande en landsolycka.
Förr i tiden blev det nöd och hård tid,
när missväxt inträffade, när förråden av
livsmedel voro slut. Det behövdes inga
nationalekonomer för att på den tiden
undervisa massorna om varför de fingo svälla.
Skörden hade slagit fel, dc hade ingenting
bärgat, deras arbete hade inte givit något
resultat. Men nu? Knappast aldrig
till-förene- ha vi haft en sådan skörd som i fjol.
Och vad speciellt svensk sockerindustri
angår, så giver denna i dag en långt rikligare
avkastning än någonsin förut. Under årens
lopp ha förbättrade odlings- oeh
fabrikationsmetoder utexperimenterats och
fröodlingen har utvecklats så att man nu fått
fram mera sockerhaltiga och givande
betsorter än förr. Odlarens möda belönas
alltså nu långt rikligare än tidigare. Om
sockerodling trots detta ändock inte lönar sig
längre i landet, så beror detta därpå, att
även utlandet infort förbättrade
odlingsmetoder och därigenom blivit i stånd till
avsevärda prisreduktioner för socker.
Någon olycka för det svenska folket skulle
dessa prisreduktioner dock aldrig kunna
förorsaka, om inte produktionen vore
organiserad på ‘kapitalistisk basis.
Prissänkningen förbilligar ju i hög grad hela det
svenska folkhushållet, varför detta på
denna väg kompenseras för den förlust det
lider genom sockerproduktionens
tillbakagång. Om det verkligen visar sig
fördelaktigt, att lägga ned den svenska
sockerindustrien, så är ju orsaken därtill den, att
folk-försörjningen på ett viktigt område
kommit i ett betydligt gynnsammare läge, men
.under dessa förhållanden bör det väl vara
en lätt sak för samhället att draga försorg
om sockerindustriens arbetare, tills dess att
desamma hunnit överflyttas till andra
mera lönande produktionsområden. I fråga
om sockerindustriens arbetare vore det
samhällets enkla skyldighet att göra vad man
i riksdagen övervägt beträffande
aktieägarna, nämligen hålla dessa skadel ösa för
krisens verkningar.
Men när det blir fråga om arbetarna,
bekänna sig de härskande till den
man-chesterliberala uppfattningen, att den
fria konkurrensen ostörd skall få sköta
om alla sådana omgrupperingar
inom näringslivet, som betingas t. ex.
av sockierkrisen. Reglerande ingripanden
undanbedes. Samhället skall lugnt se på,
att tusentals arbetare kastas ut på gatan,
så snart de visa sig ur stånd att hjälpa
trus-ten att producera socker lika billigt som
Västindiens plantageägare, vilka inte
besväras vare sig av normalarbetsdag eller krav på
rimlig arbetslön. Det finnes nämligen ett
bud i profithushållningens katekes, som
säger, att prisbilligheten måste utnyttjas till
vad pris som helst oeh att det särskilt är
förbjudet att taga hänsyn till arbetarna. När
dessa kastas ut från en lhjälkonkurrerad
industri, så ha de bara att gå till en annan
fabrik och underbjuda där arbetande
kamrater. På så sätt inträder till slut ett
idealiskt jämviktsläge. Bryter något folk mot
detta bud, så ådrager det sig
fruktansvärda straff enligt kapitalismens oblidkeliga
s. k. ekonomiska lagar. Dessa lagar kräva
blind underkastelse; det finnes inga
undanflykter därvidlag. Inga rättfärdighetsskäl
eller samhälleliga solidaritetsprinciper få
hindra deras bokstavliga efterlevnad.
Liksom slaveriet, feodalismen, 14-timmarsdageh,
barnarbetet, kriget ete. — envar på sin tid
– försvarats med samma hänvisning till
”oblidkeliga” ekonomiska lagar, så
försvaras nu även samhällets likgiltighet för
krisernas arbetslöshetsof f er med påståendet, att
det strider mot ekonomiens bud att bringa
hjälp åt de värnlösa offren för den
kapitalistiska profit- och misshushållningen.
Kriseländct är med andra ord bara ett
nödvändigt led i den utveckling, som vi alla
ha så mycket att tacka för. Och inför detta
argument om utveckling tystnar kritiken.
Ingen vågar utsätta sig för misstanken att
vara utvecklings fientlig. De lärde ha kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
