Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
besittarna och deras statliga skyddsapparat,
är imtet. Yarje verklig socialist kände
det, men det var endast anarkisterna som
framhöllo det. Nu uppträdde emellertid i
mitten av nittiotalet stora arbetaremassor
för samma idéer för att från oeh med då
handla i dessa idéers anda.
Detta var en stor överraskning, och jag
erinrar mig den gång jag på sommaren
1894 träffade Emile Pouget i London. Han
kände den franska arbetarevärlden bättre
än de flesta andra. Han gjorde oss
uppmärksamma på denna omsvängning,
syndikatens befrielse, från guesdismens ok,
antipar-lamentarismen bland allemanisterna och
Pelloutiers beslutsamma uppträdande.
Kra-potkin var entusiastisk, Teherkessoff
kände sig i sjunde himmelen, Malatesta var
me.ra skeptisk oeh menade att detta ieke
överflödiggjorde revolutionen. Alla kände
det som cn bekräftelse av, att anarkismen
befann sig på riktig väg, att arbetarnas
naturliga instinkt förmått dem att äntligen
slå in på dess banor. Det kunde väl
icke vara annorledes, då anarkien är
identisk med den naturliga utveckling, som
varje sund organism eftersträvar, sedan den
befriat sig ifrån de hinder, som tynger den.
Religionen oeh metafysiken hade varit
sådana hinder för vetenskapen från vilka den
befriat sig under det nittonde århundradet.
Privategendomen över produktionsmedlen
och jorde,n, samt staten, äro sådana hinder
för det mänskliga arbetet. Andra hinder
belasta det privata livet, kvinnan och
familjen och förhållandena emellan folken, som
skiljas av våra gränser och nationalhat, när
de icke skiljas genom krig. TCn sådan
glädjande bortrensning av hinder såg man
alltså 1895 på de. fackliga
arbetareorganisatio-nernas område i Frankrike, vilket
framkallade de allra- största förhoppningar,
dessvärre alltför stora förhoppningar som det
sedermera visat sig. Under alla
omständigheter var detta ett steg framåt.
Beträffande Pelloutiers egentliga arbete
under dessa år skall här blott nämnas, att
svårigheterna icke avtogo med den
framgångsrika begynnelsen, och att inre strider
tog en stor del av hang arbetskraft i an-
språk. Om än många arbetarebörser hade
vunnits för den rena syndikalismen, så var
denna andliga förnyelse mycket svårare att
genomföra i dc stora fackorganieationerna,
vilkas medlemmar voro kringströdda över
hela landet och voro utsatta för olikarLade.
inflytanden. Fackorganisationerna bildade
C. G. T. (Allmänna Arbetsförbundet), och
detta var under första åren av sin tillvaro
under ledning av sin första sekreterare,
faktiskt dödsfientligt stämd mot Pelloutier,
som dc.t framgår av Yvetots lilla biografi.
Det dröjde länge innan en annan anda
genomsyrade C. G. T. Och när motståndarna
hade blivit förträngda frän sin första
position (guesdisinen), fanns, det en ny
ställning, som måste stormas (reformismen).
Detta skedde, oeh den revolutionära
riktningen syntes ha segrat, men blott för att
under Leon Jouhaux’ ledning småningom
utdö.
Genom Pelloutiers sjukdom och död
stärktes emellertid den riktning eom.
representerades av C. G. T. (Landsorganisationen)
gent emot den riktning, som
representerades av arbetarebörserna, och kongressen i
Montpellier 1902 gjorde Arbetarebörsernas
Förbund till cn sektion av C. G. T., slöt
den starkare in i Landsorganisationen än
Pelloutier på sin tid fann ändamålsenligt.
Om även lian hade fogat sig i denna
utveckling kan jag icke bedöma.
Man hör ofta sägas, att Pelloutier skulle
ha infört anarkismen i syndikalismen.
Detta förefaller mig oriktigt. Han
erkände helt enkelt de.t faktum, hur obehagligt
det än kan låta i månget öra, att det från
konstlade hinder (stat, politik) befriade
arbetet, som icke längre betalar någon tribut
till någon parasit (kapitalet), kommer att
giva uttryck för en naturlig strävan till
att fritt och ändamålsenligt organisera sig
på basis av solidaritet och ömsesidighet,
så långt som detta tjänar arbetets eget
syfte. Detta är syndikalismens slutmål
liksom det på samma gång är anarki, just
därför att det är naturligt liv, det för
förnuftiga människor självfallet givna
tillståndet, sådant det kommer att framstå
efter undanskaffandet av de hinder som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
