Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Generalstrejken.
Au Albert Jensen.
DEN ENGELSKA 1TASSTREJKEN I
maj har åter bringat generalstrejken
upp till debatt inom borgerliga såväl som
socialistiska kretsar. Oeh naturligtvis har
i synnerhet socialdemokraterna bittert vänt
sig emot den imponerande
generalmönstring, den engelska arbetareklassen företog.
Naturligtvis, säga vi, ty uppenbart
åda-galade denna aktion, att den engelska
ar-betarerÖrelsen är på lång sikt underkastad
ett inflytande från klasskampens
utveckling, som mera leder från
parlamentarismen än till. Denna massmönstring var ju
en direkt aktion, som tillgreps i
medvetandet om den indirekta eller parlamentariska
maktens oförmåga att åstadkomma en
lösning av de föreliggande t vistespörsmålen.
Om masstrejken skulle kunna bringa
resultat, kunde man ju heller ieke’ veta, men
den innebar i alla fall kamp, en vågad och
bitter strid oeh lämnade den
parlamentariska passivitetens svällande ordflöde. Den
innebar handling, och man kände att tiden
fordrade något annat än bara
parlaments-sladder.
Lyckligtvis — för parlamentarikerna! —
ändade striden i ett nederlag, tack vare att
ledningen förfuskade den, men det
”katastrofala nederlag”, som de redan
utbasunerade, var obefintligt. Om man bortser
från det skändliga sätt på vilket
politikerna inom fackföreningsledningen sålde
järnvägsmännen, och några andra därmed
jämförliga handlingar, så gjorde de engelska
arbetarna återtåget i obruten ordning. De
hade levererat en batalj, de hade förlorat
den, men någon debaele inställde sig icke.
Och gruvarbetarna ha med över en miljon
man i stridslinjen fortsatt kampen. I tre
månader ha de redan hållit ut. Det är en
av de segaste strider arbetarerörelsens
historia har att uppvisa och den blottar den en-
gelska bulldoggsnaturen: man biter sig fast
och hänger i.
Från politikerna inom arbetarerörelsen
har man invänt: generalstrejken skulle
aldrig ha proklamerats; man skulle ha hotat
med den, men icke gjort den; under
trycket av botet skulle man kunnat komma till
tals med regeringen, som i denna strid
också var part i målet.
Denna tes har blivit starkt hävdad under
eftcrdehatten. Man utgår tydligen ifrån,
att hotet om generalstrejk är effektivare än
själva strejken. Man vill således skrämma
de maktägande med ett vapen, som icke är
effektivt. Själv säger man: generalstrejken
kan aldrig bli effektiv, men man går ut
ifrån, att regeringen skall tro den vara så
effektiv, att den behöver frukta densamma.
Men förutsättningen måste då vara, att
man har en naiv regering. Har man
däremot en icke naiv regering, som icke låter
bluffa sig, så är saken förlorad om vapnet
är ineffektivt. Oeh dessa arbetarepolitiker
mena sig i den misslyckade engelska
generalstrejken finna ett belägg för sin tes.
Enligt deras ståndpunkt måste
generalstrejken definitivt vrakas ur arbetarerörelsens
vapenarsenal.
Men dessa herrar politiker, som frukta
den direkta aktionen mer än de frukta
någonting annat, därför att med den
direkta aktionens överhandtagande deras
he-tydelse slutligen reduceras ungefär till plus
minus noll. de glömma att berätta oss
varför icke strejken gjordes effektiv, varför
icke arbetsnedläggelsen gjordes allmän,
generell, gjordes till en verklig generalstrejk,
när motståndet visade sig vara så starkt
som det var. Det var just därför, att
dessa herrar icke allenast fruktade de;n
revolutionära situation, som kunde skapas med
en verklig generalstrejk, men även fruktade
en segerrik generalstrejks följder. Ty de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
