Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det karaktäristiska för den dialektiska metoden
är en begreppens ”självutveckling” och ”självrörclse”.
Yarje begrepj) bär i sig sin motsats. Den dialektiska
metoden består sålunda i att ivå motställda begrepp
upplösas och ur deras motsatser uppstår en ny
tankeprodukt, syntesen, som iir en ”försoning"
mellan de två varandra negerande begreppen, vilka
därigenom sammansmälta i en tredje och högre
enhet, syntesen. Eller med and;a ord: ur varje
begrepp utlöses dess motsats, varpå båda inga i ett
högre, mot tesen sättes dess antites oeh båda
sammanfattas i en syntes, som i sin ordning blir tes
i ett nytt led, i en ny triad eller tre-en Ighet. På
så aätt ”drives" tanken eller tänkandet från
position till position, från negation till ständigt nya
synteser. Tillämpad på historien och det sociala
livet över huvud taget blir denna begreppsdialektik
historiedialektik. Den ena motsättningen leder över
till den andra och genom bägges växelverkan
uppstår en högre existensform som bevai-ar det
väsentliga ur bägge motsätt nin garna. Vaije historiskt och
varje socialt tillstånd slår m. a. o. om i sin
motsats. Hos llcgel, dialektikens mästare, skådas
världen och världshistorien begreppsmässigt (gedenklich).
•Och hos hans ryktbaraste lärjunge, Marx, framstår
samhället som ett begreppsvli&en, som ett
”begrjff-liches Wesen”. Marx’ hela system är av begynnelsen
en spekulativ logisk byggnad, varav förklaras
systemets ”obevekliga logik”, såsom varande ett
(logiskt) skema, men varav även följl systemets mänga
blottade inkonsekvenser, när metoden tillämpats på
livets konkreta, aldrig stillastående realiteter. Hos
Hegel upplöstes och försonades det dialektiska
förhållandet mellan gud och natur i hans ryktbara
”absoluta ande”. En dialektisk formel är Marx’
Ire-enighet: urkommunism (tes) — privategendom
(antites) — kommunism (syntes). Framtidens
kommunism upphäver dialektiskt all privategendom, alla
klassmotsatser samt återställer den primitiva
kommunismen men pä ett högre plan, produktionsmedlen
socialiseras. Itesultatet, vunnet medelst denna
metod, har även givits karaktären av lag och som
sådan blivit av italienarna kallad ”det skenbara
tillbakagåendets lag” (se "Socialismen i Sverge",
s. 115). Ett dialektiskt utvecklingsskema är ävon
följande: tes: arbetaren i besittning av
produktionsmedlen; antites: arbetaren skild frän
produktionsmedlen; syntes: arbetare och produktionsmedel åter
förenade på ett högre utvecklingsstadium.
Dialektisk är ävenledes Marx’ värdeteori. Av antitesen
mellan d« båda slagen av värdet, bruksvärdet och
bytesvärdet, framspringer varubytet, betraktat som
dialektisk syntes. Framlidens värde kommer enligt
Marx åter att bli bruksvärde i enlighet med forineln :
bruksvärde — bytesvärde — bruksvärde. Det skall
komma en ny tid, då handelsvaror icke mer
produceras.
Av den dialektiska metoden begagnade sig både
Platon och Rousseau, ty deras pre- (för-) historiska
och etnologiska kunslcapsmaterial var för
otillräckligt för att kunna använda den nutida vetenskapens
induktiva och deduktiva metoder på de ting, varpå
deras uppmärksamhet och studier voro fästade. Det
tänkta så kallade naturtillståndet, vari människorna
skulle ha levat innan de övergingo till det konkret k
så kallade samhällstillståndet med staten som den
syntetiska försoningslänken, uttryckt i ”allmänviljan”,
sir en sådan dialektisk produkt av det rena
tänkandet. Proudhon var likaledes dialektiker, ehuru av
Marx hånad och begabbad fast i mycket Marx’
lärare just som dialektiker.
INDIVID OCIJ SAMHÄLLE.
ETT AV SOCIOLOGINS VIKTIGASTE
kapitel är individens oeh samhällets
inbördes förhållande. Givetvis har man då
också koncentrerat sig kring detta tema, när
man velat fastställa Marx7 sociologiska
betydelse.
Feuerbaeh flyttade människan från
Ile-gels molnregioner ned pä jorden men han
framställde henne icke dess mindre som ”ett
abstraktum”, som ”en
abstrakt,-isolerad-mänsklig individ”, varför Marx, vilken
hade Hegel och Feuerbach till sina filosofiska
lärare, fortsatte varest Feuerbaeh slutade
genom att omvandla denna abstrakta
människa till den ”sinnliga”, ”konkreta”,
”verkliga” människan. Med den verkliga
människan menar Marx ”den socialiserade
människan”, vilken återigen göres identisk med
samhället. Människan, det är, säger Marx»
människans värld, stat, samhälle, de verkliga
tillstånden, helheten eller ensemblen av de
samhälliga förhållandena. I en av sina
teser över Feuerbach säger Marx att
”Feuer-bueh upplöser det religiösa väsendet i det
mänskliga väsendet, men det mänskliga
väsendet iir icke något i den enskilda individen
inneboende abstraktum; i sin verklighet är
det ensemblen av de samhälliga
förhållandena’V*’
Max Adler, då han är som mest filosofisk
och kantiansk, insveper begreppet ”den
so-cialiserade människan” i en fruktansvärd
* Tillåt mig här och i det följande få använda,
samhällig i stället för samhällelig. Man skriver
numera icke som i förra århundradet t. ex. andelig
eller kristelig utan andlig och kristlig. Varför då
hälla fast vid ett så tungt adjektiv som samhällelig,
när Svenska akademin börjat förkasta andra
liknande substantiver som arbetareklassen (nu
arbetarklassen o. s. v.). Jag vet att man är i
arbetarvärlden och dess press mycket noga med att
”samhällelig” kommer till användning, men det hör till
klasskonservatismen utan att vara efterföljansvärt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
