Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Juan March, mannen
bakom Franco
Av Rosita Gonzalez
Ännu är det spanska ”borgarkriget” icke
militärt slutfört, ännu står Centralspanien
koncentrerat kring det hjältemodigt
försvarade Madrid, ännu bli Kastiliens och Levantens
städer omväxlande översållade med bomber
och livsmedelspaket i avsikt att bryta deras
motstånd, men likväl tvista redan
kapitalisterna från fem stater om bytet. Det spanska
folket blöder ur tusen sår, segrarnas obönhörliga
hämndexcesser ha knappast mer än börjat
och genast störta asgamarna över det ännu
varma offret för att göra pengar på det.
London City som från början gav den spanska
republiken förlorad och som gjort allt för att
strypa ett helt folks frihetsvilja, är
naturligtvis den första som vill återuppbygga Spanien
utan spanjorer. För detta ändamål använder
sig City av en man, som är vrångbilden av
alla kapitalismens fördärvliga egenskaper, utan
att mildras ens av ett enda positivt drag, som
dock i allmänhet kännetecknar företagaren.
Det i dessa dagar bildade spansk-engelska
återuppbyggnadsbolaget finansieras på spansk
sida av Juan March.
”Don Juan”, som han kort och gott kallas
av vän och fiende på sin ö, Mallorca, är en
historisk företeelse, en gestalt vars
ekonomiska och politiska förrangsställning endast är
möjlig i ett land som Spanien, i vilket den
egentliga industrikapitalismen hittills ännu
icke utvecklats. Han är en äventyrare, vars
huvudsakliga lidelse är sjöröveri och smuggling.
Besatt av sjukligt penning- och maktbegär,
småaktigt girig till och med gent emot sina
intimaste vänner, lever han ”utanför den
egentliga världen”. Rätt och lag existerar inte för
honom. Under all sin tid har han mycket ofta
ket till förmån för den angripande fascismen
fick anslutning av arbetarrörelsens politiska
representation. Denna representation blev
allierad med Hitler och Mussolini i
noninterventio-nen. Vapenblockaden är således också ett
resultat av den politiska demokratin. Hur
groteskt det än förefaller så är det likväl så.
Italien, Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien,
snart nog Spanien, bilda milstolpar på den
kapitalistiska offensiven mot socialismen. De
flesta Öst- och Sydösteuropeiska stater äro
hel-eller halvfascistiska. Kapitalismen befinner sig
på en segerrik offensiv där den krossar
demokratin, delvis med hjälp av demokratin själv.
Den utrotar den socialistiska arbetarrörelsen,
delvis med hjälp av den socialistiska
arbetarrörelsen själv genom dess politiska
representation.
Själv befinner sig arbetarrörelsen på reträtt.
Man måste i dagens situation med bävan fråga:
när kommer turen till Frankrike? Och hur
länge skall Frankrike kunna hålla stånd? Och
när kommer så turen till oss här uppe i
Norden?
Den historiska erfarenheten från
världskrigets inbrott till i dag visar oss reformismens,
parlamentarismens och den politiska
demokratins fortskridande förfall och nedgörande.
Den har icke kunnat infria sina löften. Den
har icke kunnat tillvarataga arbetarnas och
socialismens intressen. Ensamt står i dag
Ryssland som segrare genom en revolution som på
grund av landets rikedom och storhet förmått
hålla stånd mot Europa. I Västeuropa är
det endast Spanien som visat vägen för en
taktik, som kunnat ge seger över kapitalismen om
icke den spanska arbetarklassen hade förrätts
av reformismen.
Två konklusioner tillåter denna erfarenhet:
1) reformismen leder till nederlag och
undergång; 2) den direkta aktionens revolutionära
metod är den enda som kan ge arbetarna och
socialismen seger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
