Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter störtandet av diktaturen, som snart
följdes av konungens abdikering, föreföll
det ett tag, som om denne storskojares öde var
beseglat. Icke så att den ”röda” republiken
under två års socialistisk regering
oskadliggjorde denne man, som kostat staten, d. v. s.
den stora mängden av skattedragare, så många
okontrollerade miljoner. Nej, angreppet kom
från en av de med honom rivaliserande
kapitalistgrupperna . Tobaksmonopolö verenskom-
melsen hävdes, en ny konkurrens utskrevs och
nya anbud infordrades, varvid det från början
var avtalat, att monopolet skulle gå till en
kata-lansk bankgrupp, vars representant den
dåvarande finansministern var. Då försökte
smugglaren sig på en utpressningsaktion mot staten
genom att hota med oroligheter i de spanska
besittningarna i Nordafrika. Staten satte sig
till motstånd genom att köpa tobak för
Marocko genom en fransk firma. Nu tillgrep
March sitt gamla hantverk — sjöröveriet. Han
lät helt enkelt sina besoldade rövare kapa
to-baksfartygen. Man blev utan tobak i de
spanska besittningarna — och så kommo de spådda
oroligheterna. Slutligen visste finansministern
ingen annan utväg än att häkta March. Ett
helt år satt nu Mallorcas okrönte konung
bakom lås och bom, men ingen av de republikanska
eller socialistiska domarna vågade taga upp en
ordentlig process mot honom. Icke en enda
av de många på så ohederligt sätt förvärvade
miljonerna, icke en enda av hans furstliga
besittningar beslagtogs. När fängelseuppehållet
blev långtråkigt för den höge herrn, flydde
han helt enkelt, och en dag dök han i full
offentlighet upp i ett av de förnämsta
lyxhotellen i huvudstaden och fortsatte sina affärer.
Och det fanns ingen polis, ingen åklagare och
ingen domare, som hade mod att ingripa för
att föra honom tillbaka till fängelset.
Under senare hälften av den spanska
republiken svingade sig March upp till den
spanska politikens nästan oinskränkte härskare.
Gil Robles, grundläggaren av det första
katolska reaktionära masspartiet, acciön catölica,
finansierades till stor del av March, och den
under längre tid sittande ministerpresidenten
Lerroux med sina många finansintressen och
tvivelaktiga affärer befann sig i gott sällskap
med March. Hans intime, Santiago de Alba,
blev genom Marchs inflytande vald till
president i Cortes. Lerroux störtades genom en
spelbanksskandal som han själv var inblandad i.
Då dessa och liknande herrars välde
slutligen råkade i gungning vintern 1935—36, då
icke bara Lerroux, vilken började sin bana
som ”radikal” och slutade den som exponent
för en regim, som till tre fjärdedelar var
fascistisk, utan då även den store republikanen
Alcala Zamora måste träda tillbaka, förstod
March genast den fara, som växte fram och
var förankrad i vida kretsar inom landet.
Sedan allt hans guld och alla hans mutor icke
kunnat förhindra folket på land och i stad att
rösta mot en förklädd fascism och för en legal
form av parlamentarisk regim, började March
omedelbart att undergräva den nya regeringens
ställning och förbereda militärupproret. Även
om han inte var personligen närvarande vid det
beryktade mötet mellan Mussolini och de
spanska reaktionärerna i mars 1934, så vet man
med säkerhet, att Juan March var den störste
inländske finansiären av militärjuntans uppror
och som sådan långt före juli 1936 stod i
förbindelse med de spanska militärernas
utländska hjälpare. Utan hans kraftiga bistånd
skulle det ju också knappast varit möjligt för
italienarna att så snabbt bringa Mallorcas
demokratiska befolkning till fullständig
underkastelse under främmande herravälde.
Det spanska ”borgarkriget” har nu för
denne man, vars människoförakt icke bara som
varje spansk ”senoritas” omsluter folket utan
även de högädla markiserna och grevarna,
blivit en verklig guldgruva. Man känner genom
många brev från hans meningsfränder, att han
bara utnyttjar till och med den högste ledaren
och ”fältmarskalken” som en bricka i sitt spel.
I en engelsk konservativ tidning kunde man
tillfälligtvis läsa: ”Vilken är den makt, som
regerar allt och dock icke syns? Vem behöver
bara röra fingret för att få Franco att lyda?
Denne man är Juan March.” Och exministern
Diego Hidalgo skrev i ett privatbrev: ”För en
vän som ni, vill jag inte fördölja sanningen.
Franco fattas det temperament, som en verklig
ledare behöver, och medan falangen själv gör
sig lustig över honom, inger han varken trådi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
